- Project Runeberg -  De fyra ryttarna /
484

(1932) [MARC] Author: Vicente Blasco Ibáñez
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befunno sig så tätt intill den under jorden gömda
fienden. Den hemlighetsfulla osynligheten gjorde det hela
ännu mera fruktansvärt. Tänk om fienden angrepe med
bajonetter, handgranater, eldkastare och gasbomber.

Härifrån kunde de mycket bra observera första linjens
skottlossning. Plötsligt bad kommendanten de båda
herrarna lämna sin utkikspost. Han fruktade, att
skottlossningen skulle bliva allmän och fortsätta ända hit.
Soldaterna hade utan att avvakta någon befallning med
vanans snabbhet intagit sina platser vid kulsprutorna.

Åter marscherade de besökande i rad efter varandra.
De stego ned i grottor, som förr hade varit källare i de
förstörda husen. Här hade officerarna inkvarterat sig
och allt vad förstörelsen lämnat kvar, hade de använt,
En över två pålar lagd dörr hade förvandlats till ett
bord. Väggarna voro klädda med kretong. Mellan de
många telegraf- och telefonapparaterna hängde
fotografier av kvinnor och barn.

Över en dörr hängde en Kristusbild av elfenben, den
hade gulnat under år, kanske århundraden; en relik,
som sett många generationer och varit närvarande vid
många dödstillfällen. Över en annan dörr hängde en
hästsko med sju hål. Överallt såg man tecken på religiös
tro, och även den märkvärdigaste vidskepelse fick
här nytt värde, utan att någon vågade skratta däråt.

När Desnoyers lämnade en av dessa grottor, träffade
han sin son mitt i en oskyddad grav. Han igenkände
honom endast genom överstelöjtnantens antydande gest.
Han såg en skrattande soldat komma emot sig med
utsträckta armar. Den faderliga instinkten, om vilken han
ofta talat, som om något ofelbart, hade denna gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:36:04 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fyrarytt/0520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free