Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ombord - Sjunde kapitlet. Om lots- och fyrfolkets plats i den stora världsstriden mellan Gudssamhälle och Djävulssamhälle samt varför jag kallar dem modärna hjältar - § 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Allas blickar följde den bortåt pricken; där sögs
den upp av misten och försvann i vågdalarna.
Så kom en tid lik barnens före jul.
Skulle vädret tillåta Sandhamnsfararna att komma
tillbaka på dagen? Första gången lyckades det. Det
var Sundin och Vinberg. Vid 4-tiden hördes ett rop
på mellandäck:
— Båten kommer!
Alle man ut. Allt ställdes i ordning, båten kom längs
sidan, och portarna slogos upp, packningen hivades
ombord.
— Fick ni tobak? Fick ni dricka? Hur gick det
med smöret? Hur mycket mjölk fick ni?
Och Bertil oroade sig:
— Är vetmjölet med? o. s. v., o. s. v.
Men huvudsaken?
Posten. Breven. Breven hemifrån.
Det var bland det mänskligaste jag upplevat i mitt
liv, stunderna, sedan allt var instuvat och båten säkert
surrad i däverten.
Fartyget var som tomt. Varför? Alla voro i sina
hytter, läsande brev. Hemmet hade en stund kommit
ut, livet lyste in ett ögonblick genom fängelsegallret.
Och när männen åter syntes, voro blickarna likasom
mer fullmatade, det låg ett skimmer över ansiktena,
lite frånvarande; ett avlägset leende någonstans ifrån
bredde sin reflex över skeppet, leendet över hela
jorden, det milda leendet över människolivet.
Och samma leende såg jag över julen. Det var ju
en samling ombord av bara fullvuxna män, alla
beredda på, att fienden kunde passa på och celebrera
helgen med en dundrande storm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
