Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Skandinavismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
■
202
Och dessa fester hade ett mål, ett program. Man
hyllade ej en storhet, en ryktbarhet, en kung eller en
skald, för hvad han varit eller gjort —
här var något,
som hörde framtiden till, som skulle föras ut i lifvet,
och det just genom ungdomen. Talen voro ej blott
tacksamma och vördnadsfulla hyllningar, utan inneburo
löften och fordringar och handlingar, låt vara enligt de
flestas mening af enbart ideell natur. De svenska stu-
denterna fingo genom dessa möten lära känna hvad
Grundtvig kallade det »lefvande ordets» kraft. Moderna
psykologer och sociologer kalla det »mass-suggestion».
Båda termerna hafva sitt berättigande. Så nytt som
detta allt då var, bör det hafva varit berusande.
Det gällde sen att genom ytterligare ansträngningar /
föra saken framåt och vinna ökad anslutning, närmast
vid universiteten. I Lund var
naturligtvis Strandberg den
drifvande kraften. Han hade redan sysslat åtskilligt med
journalistiskt författarskap i Malmö Allehanda, och med
år 1844 öfvertog han redaktionen af den i Lund ut-
kommande Skånska Correspondenten, som därmed blef
ett organ för de ungas idéer. »Äfven vi vilja strid,»
sade Strandberg, »hufvudsakligen för de stora prin-
ciperna och särskildt för den stora skandinaviska
frågan’.» I ledare behandlade han »reaktionen och
tidsandan», konservatism och radikalism, med mera
dylikt, men dessa ämnen voro snart uttömda, åtminstone
när det gällde prosa-uppsatser; när de allmänna grund-
satserna en
gång blifvit uttalade i lyriskt högstämda
ordalag, tyckes Strandberg icke haft mera att säga;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>