Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
darene voro ur rådets midt och kunde icke ostraffadt
motsätta sig dess beslut och foreskrifter.
Så som IV och VIII kap. Kg.B. voro affattade torde
de inskränkningar, som på anfördt sätt gjordes i
konungamakten, icke hafva ansetts upphäfva eller bryta emot lagen.
Och äfven om man, med stöd af det sätt hvarpå L. L. i
senare tider tolkades, ville påstå detta, måste man likväl
medgifva, att dessa inskränkningar erhöllo en rättslig
karakter genom att uttryckligen i offentliga urkunder
bekräftas af konungen, som de närmast gällde. Annorlunda var
det deremot med rådets förhållande till folket, hvaråt vi
ännu måste egna några ord.
Vi hafva redan sett hurusom under 14:de seklet och
början af det 15:de folkets rätt gentemot konungen i
lagstiftnings» och beskattningsfrågor i sjelfva verket utöfvades
af rådet. Landslagens stadfästelse medförde icke
förverkligandet af de former den föreskrifver för inhemtande af
folkets samtycke till bevillning och till ny lag. De stores
böjelse för sjelfrådighet hade, det måste medgifvas, en
bundsförvandt i beskaffenheten af antydda former,
isynnerhet hvad lagstiftningsfrågor angick. Att ingen ny lag finge
gifvas allmogen "utan ja och godwilia thera fangnom", var
allt hvad härom stadgades. Att landskapsvis inhemta
menighetens yttrande öfver lagförslag, var utan tvifvel
obe-qvämt; men omöjligt var det dock icke. Och då man
ännu långt senare fästade afseende vid denna föreskrift i
L. L., såsom då vid riksdagarne 1602 och 1604 beslöts, att
den då tillämnade reviderade lagboken borde, för att erhålla
giltighet, i hvar landsända förkunnas, hade väl ett slikt
förfarande så mycket snarare bordt iakttagas på en tid
sådan som Engelbrekts och Sturarnes, då landskapen ännu
röjde så mycken sjelfständig lifaktighet äfven i politiska
frågor. Det var emellertid rådet, eller konungen och
rådet, som utan folkets hörande utöfvade den lagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
