Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 LANDSVÄGAR
darna och skördefolk med de dåliga skördarna. Folk med
stångjärnsforor från Orsa och Mora och med kättingar
från Furudal, och folk med tunga, klumpiga båtar som
måste släpas öfver land. Alla slag af vägfarande och
vandrande. Invandrande finnar och utvandrande Amerika-
farare, hästskojare, lappar och tattare. Dragspelsung-
domar och sjungande folkskolebarn. Och nu till sist
folk på cykel och till det aldra sista och fasligaste de
rysliga odjuren automobilerna.
Finns det väl en så gammal och så befaren väg i
hela Dalarne. Jag tror det knappast.
Låt oss för all del köra sakta!
Här är den gamla tiden icke långt borta. Här
myllrar det af alla tiders vägfarande på en gång. Inte
vet jag hur mycket ni kan se. Men jag både ser och
hör en hel del.
Innerst inne som i en riktig töckenhylsa skymtar ett
underligt följe, som genom skog och öfver fallna furor
knogar sig fram med tunga, oviga båtar, huggna ur en
enda stock. Där är mycken packning, mycket folk och
barnungar och mycket kif och skrik. Sannerligen, detta
är icke folk från i går! Folk med stenyxor i hän-
derna. Stenåldersfolk som kommit uppför älfven och
nu knogar landvägen mellan forsarna med båtar och allt.
Hur de släpa och dra på de tunga, klumpiga båtarna!
Hur de sträfva och arbeta!
Det är inte så mycket att undra på, om ni skulle tycka
det vara förmätet af en sådan olärd en som jag, att tala
om stenåldersfolk i Långgattu. Men så alldeles tokigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
