Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till, att något bröllop ej skulle bli av, förr än de
skaffat dem sådana av guld virkade kläder, som de
burit i det förtrollade slottet.
Soldaten var emellertid icke för väl till mods,
då han märkte huru förrädiskt hans följeslagare
handlade emot honom. Han företog sig nu att gå samma
väg tillbaka, som han kommit, och blev så varse ett
rum, där han förut ej varit. Pipan, varmed han
kunde blåsa liv i folk, hade han väl hos sig, men
den hjälpte honom nu intet, utan han måste se sig
om efter annan hjälp. 1 det nämnda rummet såg han
en dräkt hänga, vilken hade tillhört trollkonungen.
Han letade i dess fickor och hittade där åter en pipa,
vilken han tog och blåste uti, och strax framkom
en man, som var en fjärdingsväg lång och hade en
lika lång stav av järn i handen. Den långa mannen
frågade soldaten, vad Hans Maj:t befallde; men
soldaten blev så häpen, att han ingenting hade att svara.
Dock frågade han till slut den långe, vem han var.
»Jag har varit salig konungens farfars löpare uti
tusende år», svarade denne, »och hoppas, att jag nu
får den nåden tjäna Eders Maj:t.» Då frågade honom
soldaten, vad han hette, och han svarade Lunkentus.
— »Ja så», inföll soldaten, »kan du lunka bra då
också?» — »Ja visst», svarade Lunkentus, »jag tar
hundra mil i vart språng.» Då, tänkte soldaten vid
sig själv, har jag ingen nöd att komma till Arabien
och se, hur prinsessorna må. Han frågade sedan
Lunkentus, om där fanns något att äta, ty han kände
sig bra hungrig. »Ja, Ers Maj:t», svarade Lunkentus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
