Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under bekymmer för framtiden och ånger över
det förflutna gick han en dag vilse i en stor skog.
Bär, syra, bergsöta och vildäpplen voro här hans enda
spis och en källas klara vatten hans enda dryck.
Björnarnas brummande och vargarnas tjutande satte
honom i ständig oro. Då det led mot natten, steg
han upp i ett träd för att där vara i större säkerhet;
men till sin stora förskräckelse såg han en väldig
slagbjörn kliva upp i just samma träd, där han tänkt
få sin nattro. Förgäves klättrade Fortunatus undan
allt högre och högre; hans förföljare var honom
ständigt i hälarna. Slutligen, kommen till yttersta toppen,
fattade han mod, drog ut sitt svärd och högg därmed
löst på björnen. Denne, ännu mer retad härav, höll
sig med ena framtassen fast i en av trädets grenar
och ämnade med den andra giva Fortunatus ett
duktigt slag; men i detsamma brast grenen och björnen
tumlade ned, varvid uppstod ett sådant buller, att
alla de övriga djuren, som stodo där nere, togo till
flykten. Fortunatus hade även i ångesten fallit ned
och det så, att han satt grensle över den halvdöda
björnen, vilken han ej försummade att döda, så snart
han kommit till besinning.
För att stilla sin hunger sög han blodet ur
björnens sår, och sedan han vederkvickt sig därmed, lade
han sig ned på sin dödade fiendes mjuka päls och
insomnade tungt.
När han efter en ljuvlig sömn vaknade upp, stod
en skön jungfru framför honom: men han visste icke
vem hon var eller varifrån hon kommit. Hon såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
