Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röda Sten och glasbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fartygen, som på grund av älvens ringa djup
icke kunde gå längre upp än till Klippan,
förtöjdes vid bryggorna, under lossningstiden
belägrade av en svärm småskutor, vilka väntade
på saltlast till uppstäderna.
De flesta av dessa skepp blevo, sedan de
lossat sina saltladdningar, liggande i vinterlag.
Segel och annat löst gods upplades på vindarna,
och det hela stod under uppsikt av en gammal
sjökapten, som visste att upprätthålla både
respekt och myndighet.
Under tiden sjöfarten var öppen, gick livet
i stormande vågor. Varje skepp hade sitt
säckbärarlag. Och stundom kunde flera hundra
sådana individer vara samlade vid Röda sten.
Arbetet gick under skrän och
brännvinsdrickning, och vid dagens slut fulländades ruset på krogarna vid Klippan.
Som de hade ett horn i sidan till plankbärarna i de närbelägna
brädgårdarne, levererade de en batalj med dem när helst det passade. Och
det passade alltid.
Säckbärarlagens framfart genom Majorna under de mörka höstkvällarna
var något hemskt och skräckinjagande. De gingo arm i arm i långa led
och upptogo hela vägens bredd. Marschen gick under skrål och oväsen
och var helst en fredlig vandrare mötte, ströks han med de våta
saltsäckarna över ansiktet. Kom ett lag plankbärare i vägen levererades strax
en batalj, som kunde vara ett par timmar. Den rusiga pöbelhopen
upplöstes ej förrän den hunnit Smala vägens krogar.
Ordningsmakten stod inför dessa dagligen och stundligen upprepade
bataljer fullkomligt handfallen och gjorde sig vid säckbärarnes
annalkande alltid osynlig, för så vitt den inte satt och pokulerade på
sjömanskrogarna i Hästhagen.
Nu är det mera fridfullt. Ja, jag tror till och med att det inte har
någon risk att vandra i dessa utkanter efter mörkrets inbrott.
 |
| John Nonnen (Carnegies medhjälpare) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
