Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 1 / 104 (1919-1922) Author: Carl Rudolf A:son Fredberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellmodin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en tunn vit lärvtströja om sommaren och på
huvudet en sliten skarpskyttemössa, vars stormremmar voro
knutna under hakan, antingen vädret var blåsigt eller
milt. En röd halsduk och en genomrökt kritpipssnugga
hörde för övrigt till. Under skärmen växte ett par
mörka yviga knävelborrar och ett pipskägg, som
påminde om Napoleon III.

Figuren var verkligen klassisk. Och intresset för
honom minskades ingalunda därav att han var “skald“.
Det vill säga: i sin egen tanke och enligt
förstadsmadammernas mening var han intet mindre än en
göteborgsk Tegnér, men för alla andra var han den
store — pekoralisten, den störste kanske som trampat
våra gatstenar.

Som sådan var han beundransvärd, den gode
Kellmodin. Ingen annan hade lagt i dagen en sådan
originalitet i det rent rosenrasande som han, ingen
visat ett sådant sublimt förakt för tankens, meterns
och rimmets lagar.

Kalle Grönqvist

Denna vrångbild av en skald bodde en kort tid i
en av kåkarna häruppe och vad själva skaldeboningen
beträffar var den bestämt inte sämre än den koja, i vilken Lidner på
sistone hade sin varelse. Men om somrarna flyttade han sina tarvliga
penater till en gammal båt, vilken han lyckats komma över på något
outransakligt vis. Båten förtöjde han vid Röda sten, under det han
företog sina tiggarfärder i staden; men om kvällarna rodde han den ut till
Svinholmen vid Älvsborgsfjorden. Där bodde han i lä om holmen, så
länge sommaren varade. Om hösten, när rusket kom, var denna flytande
bostad mestadels stationerad vid Röda sten.

Första gången jag stiftade bekantskap med Kellmodin på nära håll
var när han inför min släkting ventilerade en avhandling om “oskicket
att spotta i lovart“, som han författat och som han sedermera fick införd
i en göteborgstidning, naturligtvis med lämpliga kommentarier.

Jag begrep inte mycket av detta opus. Prosan var nog inte heller
Kellmodins rätta fält. Men när han, livad av en “nubbe“ och en pipa
blader ur sin gästfrie värds tobaksschatull, med dånande brännvinsbas
stämde upp följande hjältedikt till en melodi ur Johan Jolins komedier,
kom jag i idel hänryckning.

Dikten kallades:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>