Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjömansliv och legender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjömannen, som under långresorna var en flitig och gudfruktig man,
vilken med känsla och övertygelse deltog i morgon- och aftonbönerna
ombord och sjöng med i psalmerna, var ofta när han kom i land en överdådig
och lättsinnig krabat, vilken — om han inte ägde ett eget hem att vandra
till — i glada kamraters lag på de många förföriska krogarna lät fyrkarna
rulla natt och dag. I land var den ogifte sjömannens gudsfruktan som
bortblåst. Han söp och spelade och slogs tills de surt förvärvade slantarna
voro borta som agnar för vindarna och tills han efter några veckors
landvistelse stod lika utblottad, som när han sist for ut. Sedan var det att
ta hyra på nytt, kanske efter en vinters svält och umbäranden, och med
sjömanskistan på rygg gå nya öden till mötes.
Den ordentlige och bofaste sjöfararen, som ägde sitt egna hem i land,
var av ett annat skaplynne däremot. För honom var det efterlängtade
hemmet allt. För hans käraste blev hemkomsten en fest. För dem hade
han slitit och sparat de många månaderna på havet, för dem gömde
sjömanskistorna många härligheter från främmande land, vilka skulle pryda
det enkla hemmet.
Hos många, som från barndomsåren äga ljusa minnen av lyckliga
sjömanshem, skola helt visst känslornas strängar dallra, när de erinra sig
det efterlängtade fartygets hemkomst — fartyget, som undan farorna
återfört en älskad fader till hemmets kust. Huru underbara voro icke
höstkvällarna, när far berättade om färderna på havet, om äventyren och
upplevelserna i främmande land. Huru mystiska och spännande voro icke
legenderna, som berättades, när en och annan sjöbjörn sällade sig till
toddylaget och när jamaikan eldade upp en frodig sjömansfantasi. Huru
levande blevo icke legendernas gestalter i kvällsbrasans döende skimmer!
Med bävande hjärtan sågo vi med berättaren de vitklädda männen, vilka
rodde vid sidan av fartyget, i midnattsstunden varslande att någon ombord
skulle dö, vi hörde sirenernas sånger, såsom de gamla hört dem, sirenerna
som locka sjömännen till sina slott i djupen. Vi sågo havstroll och
vidunder, den stora sjöormen och den flygande holländaren.
Den sistnämnda sagogestalten var givetvis den som slog mest an på
gossefantasien. Det fanns inte en gammal sjöman, som inte sett
spökskeppet med elmseldens blåa lågor på spetsarna av master och rår,
spökskeppet som måste segla till evinnerlig tid, utan rast och ro, därför att
dess kapten en gång under eder och hädelser avseglat på en långfredag.
Det uppenbarade sig alltid före storm och oväder. Då sågs skeppet som
i ett töcken; det sköt en ursinnig fart och på bryggan stod spökkaptenen
med vilt fladdrande hår och flammande ögon.
Det där gjorde naturligtvis ett kolossalt intryck på barnasinnet, men
när vi blevo äldre, blevo vi naturligtvis mera kritiska och funno att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
