Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästhagen. Värdshus och dryckjom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan för fem à sex århundraden sedan kunde man bränna brännvin
i vårt land. Och de brännvinsförbud som myndigheterna redan tidigt
utfärdade äro vittnesbörd nog om att drycken blivit begärlig och i sina
verkningar mindre hälsosam.
Emellertid är det skäl antaga att denna rusdryck icke i högre grad
brukades av de förnämligare klasserna. Då som nu var den vita nektarn
de lägre samhällsklassernas nationaldryck.
De förstnämnda brukade det ädlare vinet och det fina Rostockerölet
Magdeburgern och Braunschweigermumman, vilka drycker naturligtvis inte
heller försmåddes av de lägre stånden, när de så hava kunde.
Vinet infördes i större utsträckning till vårt land av hanseaterna och
de vanligaste slagen voro rött och vitt franskt, alldeles som nu för tiden,
samt rhenskt och spanskt. Man lärde sig också efter hand att kypra
vinerna själva, behandla dem med kryddor, såsom kanel, saffran och
nejlikor. De olika vinerna gingo också under namn, som sällan numera
förekomma i språkbruket. Bastart, spanskt vin, romeni, surt och strävt
franskt, klaret, rött Bordeaux, assoj, blandat av flera slag, alikant,
mereskvin och lisbousvin äro de allmännast gängse.
Vad ölet beträffar var det mest tyskt som förtärdes, såsom, utom de
förut omnämnda: lybskt, hamburgskt, stettinskt, wismarskt öl och fynskt
mjöd. Och det får väl antagas att trettioåriga krigets svenska knektar
efter hemkomsten lärde de hemmavarande att uppskatta det tyska ölets
goda egenskaper. Annars hade man ett utmärkt svenskt öl, mölska eller
mumma, vilket i all sin mustighet erinrade om vår tids porter.
Av de många bacchihåvorna, in- och utländska, visste den svenska
företagsamheten redan tidigt att röra ihop likörer med olika namn och
sammansättningar. Och av sådana med främmande namn funnos
exempelvis vespredo, ett slags odistillerad likör, vilken användes som
magstärkande medel, rossolis, ett slags italiensk likör, som också gick under
namnet livsbalsam, ratafia, en likör av franskt ursprung, vilken tillverkades
av vissa slags frukter, krambamboli, en brylå av glödgat brännvin med
socker, pimpinella, ett slags sött bourdeauxvin, i vilket man, när det
serverades, satte en kvist av pimpinella saxifraga — en anisart — dels för
att bryta smaken, dels för prydnads skull, samt slutligen goldwasser, vilket
bestod av brännvin med pomerans, kanel och andra kryddor. Därtill lade
man söndersmulat bladguld på, förmodligen för siratlighetens skull.
Dessa namn äro endast tagna på måfå ur mångfalden. Bellman har
för övrigt i inledningen till sitt Bacchi ordenskapitel räknat upp några av
de populäraste dryckerna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
