Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Mannen med spindeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Människorna äro onde! Du är min ende vän!
Vi hade under andlös spänning iakttagit
denna scen, då en hostning från en av skaran
kom den gamle att rycka till. Han höjde
huvudet och fick med ens syn på oss. Över
det knotiga ansiktet kom ett hårt uttryck, och
innan han höjt armen till en hotande gest,
var hela ungdomsskaran på flykten...
Så förgick den dagen.
 |
| Doktor Fr. Beifrage |
Nästa dag syntes den gamle icke på
stigen, icke den följande heller. Då kom en
av grannarne plötsligt ihåg, att han hört
några egendomligt bultande ljud från det
mystiska huset och detta hade till följd att
ett par beslutsamma män gingo upp för
trappan till vindsvalen, dyrkade upp den
låsta dörren och trädde in. En hemsk syn mötte dem. I en krok i taket
knöt sig en snara och i den hängde en kropp, med benen släpande på
golvet. En skarp profil avtecknade sig mot den sparsamma dagern. Det
var den gamle enstöringen som slutat sitt liv. När man närmare
granskade den döde, fann man i hans hand, ett hopskrynklat papper, omkring
vilket de knotiga fingrarne voro hårt slutna, och det ville en oerhörd
styrka till att få det ur hans våld.
Det var ett brev, i vilket den dödes son, efter vad det framgick,
bekände ett förfelat liv.
*
Ett par dagar efter denna händelse höll likvagnen utanför huset. En
kista bars ned, utan blommor, utan flor. Sex svartklädde män, de lejde
bärarne, följde den döde till gränsen för det mörka okända. Ingen varm
tanke sändes efter liktåget, ingen saknadens suck. Men vidskepelsen och
elakheten stucko upp sina häxhuvuden och lade i en kvinnas mun:
— Där tog den lede en stackars fattig själ...
Vidskepelsen visste också förtälja, att skatorna skrattade i kyrkogårdens
trän, då liktåget närmade sig. Hästarna kunde icke förmås att närma sig
kyrkogården, de stegrade sig liksom inför en osynlig fara och darrade av
rädsla. Och då kistan skulle lyftas över hörnet av muren, såsom seden
för självspillingar föreskrev, vart den så tung, att man icke förmådde rubba
den. När kistlocket lyftes av, för att utforska orsaken, fanns ingen kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:42:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gamlagot/1/0300.html
