Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strandridaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår man fick det gamla färjestället Bläsan på sin lott. Han kände den
platsen som han kände sitt eget hem, alla gömslen och vrår i Fyrkanten
var han förtrogen med, liksom han av gammalt visste, att den lilla
kåkstaden med detta namn på Bläsans berg var ett riktigt Eldorado för
smuggelgodsgömmare. Därför var han säker om att intet skulle undgå
hans vaksamma öga och öra. Och kraftig, djärv och modig var han
även, såsom det hövdes en man i tullens uniform i dessa tider.
Natten var långt framskriden och närmade sig morgonväkten. Flera
gånger hade han jagat genom liden och omgivningen och han stod just
i begrepp att binda sin fåle nere vid stranden, då hans öron fångade några
obestämbara men för honom ganska välkända ljud. Det var som årslag,
som båttörnar mot en brygga, som halvkvävda röster och han misstog sig
inte. Blixtsnabbt band han hästen vid en krok i gränsplanket mot Gamla
varvet och smög sig ned till vattnet.
Nu hörde han viskande röster. Och på ögonblicket visste han vad
som förestod. Det var ett smugglarlag, som här ämnade landa.
Med handen om pistolen sprang han fram, ropade ett dundrande “Vem
där“! och avlossade ett löst skott ut i mörkret. Knallens eko hade knappast
dött förrän han omringades utav några mörka gestalter, vilka med
muskulösa armar grepo efter hans strupe och vilka han försökte freda sig emot
genom att utdela några våldsamma slag. Snabbt som tanken tog han så
till pistolen och avlossade ett skarpt skott i högen. Ett obeskrivligt
tumult följde. Svordomar och förbannelser genljödo genom mörkret. Några
kindpustar bekom honom föga, men plötsligt kände han ett förfärligt slag
av något hårt föremål träffa sina båda knäskålar och som förlamad sjönk
han plötsligt till marken.
Det kom som ett tungt töcken för hans ögon, ett par ögonblick erfor
han en förskräcklig smärta, som nästan berövade honom sansen, han kände
armar gripa tag i sin kropp och omedelbart därefter var det som om
något kallt och vått svepte över hans huvud. Nu förstod han. Fienderna
hade utan försköning vräkt honom i älven.
— Ligg där din satan! — kom det genom mörkret från en rå röst,
beledsagat av ett hånfullt skratt.
Smugglarne voro i säkerhet, men för strandridaren gällde det att rädda
livet. I nattens mörker kunde han intet se, ingen strand, ingen brygga,
ingen båt. Men av tystnaden förstod han att fienderna dragit bort. Han
visste att han befann sig på grunt vatten, men sina ben kunde han inte
bruka. De voro förlamade. Men hans starka armar voro oskadade. Och
det räddade honom. Det blev en lång kamp för livet, men omsider nådde
han stranden, kom i land och sjönk utmattad och tillintetgjord ned på
marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
