Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stigbergsliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för både människor och djur. Vid vissa årstider liknade liden mera en
kloak än en färdeväg. Liden blev visserligen stensatt någon gång i
1800-talets första år, men det var med den tidens runda, glatta gatsten och
således till en svår plåga för dem som tvungos att färdas ned- och uppför liden.
På ena sidan höjer sig Stigbergsåsen och ytterst på branten det nu
till dels bortsprängda Lyckans berg; på andra sidan lidens avsats fanns
en svår brant, hägnad av ett träräcke.
Eftersom Majorna var brännpunkten för stadens sjöfartsrörelse fick
Stigbergsliden stor betydelse som inkörsport till den västligaste förstaden.
Med den ökade trafiken gick det emellertid inte att hålla liden i sitt
dåvarande skick. Men att få den bättre var lättare sagt än gjort. Majorna,
som var landskommun, ville intet göra eller hade, rättare sagt, inga pengar
för lidens ombyggnad. Och staden angick det inte, tyckte man.
Först i slutet av 1840-talet randades för de trafikerande en bättre dag,
meddelar en berättare. Man kom först då underfund med, att Stigbergsliden
var för brant och borde omläggas. Ett bolag bildades, och arbetsplan
uppgjordes i mycket storartad skala Enligt denna började man vid den
punkt, där Breda och Smala vägarna sammanlöpa, göra en påfyllning av
sten och grus, vilken skulle på sidan om den gamla krokiga liden dragas
upp till backens översta ända. Uppfartsleden skulle därigenom visserligen
bli dubbelt så lång som förut, men däremot mindre brant.
På det att trafikleden till den mellan Stigbergsliden och älven belägna
Barlastkajen ej skulle avstängas, beredde man sig att under den nya
liden anbringa ett eller flera valv, av vilka man skulle förskaffa sig inkomst
genom att i dem inreda handelsbodar.
Arbetet bedrevs mycket raskt, och år 1853 fram på sommaren tycktes
det vara nära sin fullbordan. Åtskilliga personer funnos dock som påstodo,
att det hela gått för slarvigt till, att den nya vägen ej fått tillräckligt fäste
på den sneda bergsluttningen och att den förr eller senare skulle rasa.
Byggandet fortsattes emellertid på samma sätt som förut, och arbetscheferna
visade sig mycket säkra på sin sak.
Olycksprofeterna spådde sant emellertid.
En dag observerade de, som bodde åt sjösidan, djupt nedom och tätt
invid den nya uppfartsvägen, att dörrarna i deras boningshus ej kunde
såsom vanligt stängas, och då man på aftonen skulle gå till sängs, yttrade
en av husägarna till sin hustru:
— Jag vet inte hur det är fatt... det knäpper i knutarna alldeles som
i ett nytt hus.
Emellertid fäste man ej vidare avseende därvid, utan gick i god ro till
vila. Men vid midnatt blev det annat av; plötsligt väcktes de sovande
av ett egendomligt buller, dörrarna gingo upp och alla fönster blevo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
