Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kväll på Wauxhall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över den vita pannan. Hon var visst ond, ty kinderna brunno och de
bruna ögonen sprutade eld. Tydligen befunno sig båda mitt uppe i en
kontrovers.
— Du har tagit vår lilla amourette på allvar, tror jag, sade han gäckande,
men du bör väl fatta att slikt är som vackra bubblor, som ett skum på
böljorna, som ett vin som eldar och berusar några ögonblick.
Därmed kastade han en slängkyss åt den lilla och lämnade henne
ensam med sin vrede. Flickan stod en stund som fastnaglad vid golvet.
Men hennes händer knötos i vanmäktig förbittring och ögonen fingo ett
ondskefullt uttryck.
— En liten amourette bara, mumlade hon mellan tänderna, ja, så är
det alltid med de höga herrarna. Men jag skall löna din trolösa lek!
Med dessa ord på läpparna och ett hatfullt uttryck i ögonen lämnade
hon rummet.
Ett par timmar efter denna scen kuskade ett långt tåg äv slädar från
Wauxhall under klingande bjällerspel och facklors glans. Det var samma
tåg som några timmar förut dragit dit, men det hade förlängts med
ytterligare två slädar och sällskapet var ännu mera uppspelt och stojande än
förut. Vid tullstugan gjorde vakten inga svårigheter, ej heller vid
stadsporten, och någon kvart därefter stannade tåget utanför ett hus vid
Hamne-gatan inne i staden.
I ett rikt upplyst gemak i Björnbergs hus samlades Wauxhalls glada
gäster för aftonen. Värden hade en stor och muntrande överraskning i
beredskap, alla emotsågo den med en viss spänning och allas blickar
samlade sig med en oerhörd nyfikenhet kring tre konstgjorda kvinnofigurer,
tre förtjusande dockor, som gjorde sig alldeles förträffligt i sittande ställning
mot purpurröda draperier i rummets fond.
— Ja, se på dem, sade Björnberg, som intagit en pompös ställning
mitt på golvet. Äro de inte förtjusande, dessa kvinnor? Och än mer:
de äga ett inre värde, som levande väsen av samma kön skulle avundas dem.
— Vad menar han? — kom det i korus från sällskapet.
— Jo, tydningen är lika enkel som klar, fortsatte Björnberg. Under
vår slädfart och vårt gille har jag under dessa damers skyddande
förklädnad dragit konglig majestät och kronan och tullens betjänte vid näsan och
lurat dem på spetsar, siden och juveler till många tusen silverdalrars värde.
Vad sägen I om det?
Med ett hånfullt skratt och en överlägsen gest vinkade han till sig
tvänne betjänter.
— Kläd av damerna! ropade han och pekade på vaxfigurerna.
Tjänarna stego fram och åtlydde befallningen. I nästa ögonblick hade
de tre pälskapporna fallit till golvet, men i stället för siden och juveler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
