Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nuvarande Brunnsparken. Då allt järn, som hitfördes förr i tiden från
järnbruken, skulle där avlastas och förvaras, tills det utskeppades, hade man
dessförinnan vidtagit anordningar för lossning och lastning. Man grävde
sig in i området och erhöll på så sätt en hamn på 180 meters längd och
30 meters bredd, där större och mindre fartyg kunde inlöpa.
Den första uppgiften om Järnvågens förflyttning hit daterar sig från
1785. Emellertid var det endast en del järn som vid den tiden flyttades
och den gamla vågen inne i staden togs alltjämt i bruk. 1806 var den
nya anläggningen färdig och järnexportörerna, som bekostat densamma,
överlämnade generöst nog den nya vågen till Göteborgs stad.
Gamla göteborgare erinra sig helt visst det väldiga röda planket, som
omgav Järnvågen och som vid nuvarande Järntorgsgatan skuggades av en
rad lummiga träd; vidare gallerporten vid nuvarande Första Långgatans
början, det vitmålade huset till vänster och den pittoreska skyllerkuren
utanför, där en gammal stadssoldat av den klassiskt vordna “korvtypen"
posterade.
Ett stycke från entréen låg, med ingång genom planket från
Järntorgs-sidan, en idyllisk friluftsservering från 1830-talet, överskuggad av
sekelgamla pilar och almar. I den lilla paviljongen, som bar det kontinentalt
klingande namnet Bierhalle, lär för första gången i Göteborg ha offentligt
serverats det öl av tysk typ, som åldermannen i det vällovliga
bryggar-ämbetet Johan Albrecht Pripp börjat brygga.
Vad livet å Järnvågen beträffar var det nog så rörligt, eftersom
Göteborg den tiden var exportort för snart sagt hela Värmlands och en stor
del av den andra bergslagens järnproduktion.
Köpenskapen med järn har ju också sedan stadens begynnelse spelat
en ofantlig roll i det kommersiella livet och stadens största handelshus
ägnade sig däråt.
Järnbärarne bildade ett privilegierat skrå. Laget bestod i förstone av
46, sedermera av 25 man under ledning av en ålderman, vilken jämte de
underlydande fingo svära konungen tro- och huldhetsed. För övrigt
tillsattes laget av magistraten. Och vågens angelägenheter övervakades av
vågmästaren å stadens vägnar och av inspektören å statens. De siste
vågmästarne voro: Elias Ahrenberg, fader till grosshandlaren och donatorn
Henrik Ahrenberg, G. Svensson och Gustaf E. Falck, den sistnämnde under
senare delen av sitt liv även bekant som skeppsredare. Järnbärarelagets
siste ålderman, August Nilsson, dog 1915.
Inom järnvägsområdet voro stora vågar placerade och från och till
dessa skulle järnbärarna bära stångjärnet i en järnkrok, vilken vilade på
bröst och rygg. Lönen utgick som provision av vågavgifterna, vilka
betalades av köpmännen och uppburos av åldermannen, och duktiga järnbärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
