Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalets digerdöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var den 26—28 juli 1834. Man antog att smittan, eftersom
sjukdomen först uppträdde på ett av varven, hitförts av något av de skepp,
som kort förut ankommit från utrikes ort, samt kommit i land med någon
sjöman.
Så hade epidemien fått fast fot i staden, och en av läkarne yttrade i
de till sundhetskollegium ingivna rapporterna, vilka äro ganska intressanta,
att koleran, sådan hon i augusti 1834 uppträdde i Göteborg, “var av den
mest elaka och förstörande karaktär som Europa lärer kunna framvisa,
och att de omständigheter, under vilka hon uppkom, voro i högsta grad
gynnsamma för en så beskaffad farsots utbredande och ödeläggande
framfart."
Från farsotens början till dess kulmination voro anfallen häftigast, så
att efter några tunna, vattenaktiga sedes, med och utan kräkningar, inställde
sig genast våldsam kramp, brännande plågor i bröstet eller buken, huden
blev mörkblå och skrynklig, ögonen sjönko djupt in, tungan blev iskall,
pulsen nästan omärkbar, ansiktsdragen förändrade och infallna, hela kroppen
marmorkall.
Med full redighet och sans, åtminstone när döden ännu var en halv
eller en timme avlägsen, besvarade patienterna gjorda frågor, och en
läkare berättar, att en och annan patient ganska ofta mellan krampanfallen
med beundransvärd resignation förordnade om beställning av likkista, om
rummens rökning, om familjens angelägenheter o. s. v. Men innan man
visste .ordet av och läkaren till och med tyckte sig finna anledning till
rekonvalescens, var allt förbi.
Hos en del, som voro i ytterlig grad uppskrämda, inställde sig endast
tunna, vattenaktiga, ofärgade avföringar utan både kramp och andra svåra
symptom, varefter de föllo i ett slags svaghetstillstånd och insomnade för
att aldrig mera vakna. De modigaste och de som följde givna föreskrifter
stodo sig bäst — något som bör läggas på minnet, ifall epidemien skulle
komma inom våra landamären.
Från kolerans utbrott till kulminationspunkten, den 19 augusti, då
sjukdomsfallen började avtaga i våldsamhet, spridde sig förödelsen över hela
staden. Sjukdomen angrep personer av alla stånd och villkor, dibarn,
havande kvinnor, ungdom och åldriga. Utan överdrift kan påstås, att av
stadens och ortens befolkning nitton tjugondelar kände sig mer eller mindre
hemsökte av den våldsamme gästen.
Såsom det hövdes sjukvårdens handhavare ingrepo stadens läkare genast
med mod och kraft mot sjukdomen. Läkare i Majorna, där epidemien
först bröt ut, var amiralitetsdoktorn J. N. Jedeur, den bekante brikollisten,
skalden Wadmans gode vän. Han var närvarande vid obduktionen av de
första offren och vidtog åtgärder för de sjukas internering på sjukhus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
