Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Djupedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DJUPEDALEN.
FÅ STADSOMRÅDEN ha så snabbt bebyggts och förändrats som trakten
omkring Linnégatan, Kommendantsängen nedanför skansen Kronan
och de s. k. Kråkstadsbergen och Nordhemshöjderna väster om den
stora huvudleden till Slottsskogen. Med ett ord: den forna Djupedalen.
Den första ansatsen till traktens läggande under stadskulturen — om
jag- får bruka ett sådant uttryck — togs redan 1879, då den stora
kul-verten, som skulle leda Djupedalsbäcken ned till älven, började byggas.
Sedan gick det snabbt med regleringen.
Tack vare de utmärkta husbyggnadskonjunkturerna på 1880- och
90-talen blev det en massproduktion av hyreskaserner. Den ena fem- å
sex-våningskolossen efter den andra stampades ur jorden med rent av
amerikansk fart.
Varenda byggmästare slog sig på stenhusbyggen. Det gällde bara
att bygga och hyra ut. På ritningarna offrade man endast en spottstyver
och därför blev hela denna stadsdel så smaklös i arkitektoniskt avseende
som den är. Ett litet torn här, några krumelurer där, allt i cement eller
plåt, voro gudi nog.
Snabbt bytte husen ägare. Spekulationen gick friskt undan. Människor,
som inte ägde mer än 4- å 5,000 kronor, ståtade i kalendern som ägare
till fastigheter på 100,000. Egentligen voro dylika ägare endast ett slags
förvaltare åt bankerna; men det tjänades alltid några tusenlappar vid
försäljningarna.
Så kom stadsdelen till. På ett tjugotal år vid pass voro
Djupedals-området, Olivedal och Kommendantsängen bebyggda. Och nu står den
där, för sekler kanske, som ett kolossalt monument i sten över den
arkitektoniska smakriktningen i Göteborg vid senaste sekelskiftet.
Vid anblicken av de höga husen, av vilka det ena i arkitektoniskt
hänseende slår ihjäl det andra, kommer man att tänka på en iakttagares utgjutelse,
när han såg en annan stads nybyggnader, vilka han kallade geometriska
mardrömmar och tomma abstraktioner. Han sa’: — Det måste vara ett
svårt lidande för en verklig arkitekt att passera en sådan gata — ungefär
som om en musikalisk person skulle höra tio orkestrar spela olika stycken
samtidigt. En finsk mässa i bruk och sten, i linjer och färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 5 15:22:06 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gamlagot/1/0503.html