Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj och midsommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var det förr och så är det nu.
Jag vet, säger också en av våra äldre svenske författare, ingen mera
älskvärt poetisk anledning till allmän folkförlustelse, en högtid för ung
och gammal, hög och låg, rik och fattig än den som skapat vår första maj.
Huru naturligt är det icke att vi, efter en mer eller mindre tråkigt
genomlevad vinter fira den återvändande våren med de första sångfåglarna,
de första fjärilarna, de första blommorna på marken, de första löven på
kvistarna, de första blåa himlarna och varma solskenstimmarna — dess
alla glada dikter, dess alla gyllene löften.
Huru kunna vi enklare göra det än genom att på en aftonstund slå
bekymren och bestyren bort, från stadens instängda och kvava gator tåga
festligt ut till den friska grönskan på backar och fält för att med en enda
känsla, som för ögonblicket förbinder alla, bringa vår hälsning åt de
lantliga nymferna och, om man så vill, på köpet dricka västanvindens skål i
ett glatt lag.
Första-maj-festen är en av de få ännu återstående reminiscenserna av
denna nordbons underbara elegiska kärlek till naturen och trånad efter
sommarluft och blommor, vilken uttalar sig så rörande redan i våra gamla
folkvisor, men som i våra dagar, synnerligast genom det förkonstlade
stadslivets allt vidsträcktare inverkan, synes mer och mer undertryckas.
Författaren har rätt. Stadslivet förkrymper känslan för naturen, men
dödar den sällan.
Så poetiskt och levnadsglatt som förr, med sinnebilder och dramatiska
upptåg, fira emellertid vi, sena tiders barn, icke våren på Valborgsdagen.
Människorna i våra fäders Göteborg, som drogo ut till Blendermans
värdshusträdgård i Haga och Wauxhalls park vid Smala vägen, till Möllerska
plantaget bort mot Kråkstaden, till Mintens gamla Bagargård i
Redbergs-lid eller till det enkla värdshuset vid Gullbergsbro, till Lorensberg eller till
Maja mors vid Korsvägen för att läska sig med Rostock och annat öl ur
skummande stånkor och vin ur gnistrande pokaler, hade bestämt roligare
än våra dagars göteborgare. Ty deras livsglädje var sundare. De voro
inte så blaserade som vi.
Dock få vi erkänna, att vi baxna, när vi läsa om de gamles överdrifter
i mat och dryckjom och deras förmåga att vandra från värdshus till
värdshus, alldeles så som den berömde Göteborgsskalden Johan Runius skildrar
det anno 1712:
Första Maij var jag hos Frisken,
Tog mig där en sup på fisken;
Första Maij hos Friskens Maija,
Drack mig fuller som en kaija!
Första Maij hos Friskens Anna,
Och fick där en galen panna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
