Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller närmare bestämt 1647, en mängd småhus och planteringar, kålgårdar
och trädgårdstäppor i dalsänkan mellan de båda höjderna Lilla Otterhällan
ocn Risåsen. Efter dessa planteringar eller hagar fick stadsdelen sitt
namn.
En mängd människor, som funno livet innanför vallarna väl trångt,
trivdes bra härute och- inrättade sig på bästa sätt, men det dröjde inte
mer än trettio år förr än alla förstadsbebyggarnes arbete på egen gård
och grund tillintetgjordes. Danskarne hotade nämligen år 1676 att belägra
Göteborg, och på grund av att fästningen krävde öppen plats söderut
måste Hagaborna riva sina hus och ödelägga sina trädgårdar. Och staden
gav dem inte ett öres ersättning för det förlorade. Visserligen fingo de
rätb att bosätta sig å utmarkerna längre västerut, men många avböjde
denna ersättning och flyttade till landsbygden.
Detta gjorde de tydligen i förkänslan av att bebyggarne på den
upplåtna platsen skulle drabbas av samma öde. Det slog in. Hagaborna
hade inte väl hunnit bygga på nytt förr än de obevekliga
fästningsmyndig-heterna körde bort dem, denna gång under förevändningen att en ny
kommunikationslinie skulle dragas genom området. Åren 1687—89
grävdes också den bekanta kaponnieren mellan den nybyggda skansen Kronan
och staden — en underjordisk gång, om vilken namnet på Kaponniergatan
i Haga erinrar.
Hur det nu var byggde Hagaborna lika oförskräckt som förut. Ofriden
hotade dem lika mycket som det stränga skråväsendet och bönhaseriet
inne i staden, vilket förbjöd förstadsborna här såväl som i Masthugget att
hålla öppna bodar eller driva annan handel. För tillgodoseendet av sina
behov av handelsvaror måste Hagaborna alltså traska över Vallgravens
bräckliga bryggor in till staden.
Annars hade de goda Hagaborna det inte så otrevligt. De många
trädgårdarne voro behagliga tillflyktsorter i sommarvärmen, och på
offentliga ■förfriskningsställen med musik, skjutbanor och andra nöjen var det
ingen brist.
Redan på 1660-talet hade en källarmästare Carsten Voogt, död 1678
och stamfader för en ansedd traktörsläkt, upprättat ett utvärdshus i Haga,
dit folket från staden inom vallarne gärna vallfärdade. Och att man även
på den tiden inte var så ovan vid ett källargurgel då och då framgår av
en rättegång år 1668, i vilken den klagande parten meddelar följande:
“Vid min hemgång med min hustru och andra goda vänner lände jag
emot aftonen uti Carsten Voogts hage, av den lust jag fattat till musiken,
som skedde fjärde dag pingsthälg av en hop obekant folk, som därstädes
vistades. Då jag inkom satt före mig Joen och mäster Erik, buntmakare,
och Erik klockares son, Hans benämnd, vilka ock i samma stund voro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
