Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldsvådor i Haga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrågakom, nämnda grundlegor så ansenligt uppstegrades, att, efter några års
förlopp, tomtinnehavarne icke mäktade utgöra dem. Konungens
Befallningshavande och Magistraten fastställde därefter, mot Borgerskapets
Äldstes bestridande, den årliga grundlegan till 12 mansdagsverken för varje
tomt, förvandlade i penningar efter varje nästföregående års markegångstaxa
i Länet, vilket beslut i kungl. resolution den 23 Maj 1823
stadfästades. Och som varje tomt i Nya Haga endast innehöll omkring 1500
kvadratalnar, blev grundlegan därstädes vida högre än för tomterna i
övriga förstäder och delar av 12:te roten. Besittningsrätten till tomterna
i denna förstad var enligt magistratsbeslut den 31 Maj 1833 enahanda
som till de ofria tomterna i Masthugget, och tomtinnehavarne i Nya Haga
vidkändes i övrigt samma avgifter och onera, som innehavarne av de
ofria Masthuggstomterna; dock var för Östra och Västra Haga stadgat,
att gatorna framför och omkring lägenheterna därstädes borde av
innehavaren planeras och stensättas, med rännstenar till vattnets avledande
förses och sedermera i försvarligt stånd underhållas.
Man byggde sina hus av trä, vilket hade sina vådliga risker, när den
röde hanen bröt ut. Haga skonades icke heller. Vådeldarna 1859 och
1866 stå som mörka punkter, eller röda om man så vill, i Hagakrönikan.
Den förstnämnda var den svåraste och skildras i den tidens tidningar.
“Det har blivit en vanlig sägen att tro, heter det, att eldsvådor alltid
följa tätt på varandra, och åter har detta ordspråk besannats på ett
förfärligt sätt. Även denna gång är det endast raskheten och ihärdigheten
i släckningsarbetena, som man har att tacka för att olyckan ej blivit
mångfaldigt större. Lika säker som man kan vara i den egentliga staden med
sina brandmurar, brandbottnar och brandfria trappor, genomskuren, såsom
den är av kanaler, lika hotande är faran när elden blir lös i förstädernas
tättbyggda trähus, oftast på stort avstånd från vatten. Faran har vuxit
de sista åren, särdeles vad Hagorna angår, genom de stora två- och
trevåningsträhus man där utan hinder från vederbörandes sida fått uppföra,
knut i knut eller med allt för ringa mellanrum.
Den sorgligt ryktbara “Femkanten", som före år 1835 utgjorde en
avdelning av s. k. Fattigbaracken och sedan utgjorde en tillflyktsort för
dräggen av samhällets befolkning, hade helt nyligen fått en helt annan
gestalt, tack vare de kapital som därpå nedlagts. Det gamla till större
delen på n:o 20 vid Pilgatan i Östra Haga belägna stenhuset hade undergått
en fullständig reparation och på den övriga tomten n:o 7 och 8 vid
Pilgatan samt 5 och 6 utåt Östra Skansgatan hade fyra stora tvåvånings
trähus blivit uppförda, bland vilka ett, beläget inne på gården, ännu ej
var fullt färdigt, ehuru rummen voro uthyrda. De utåt gatorna belägna
trähusen, skilda från stenhuset genom en smal portgång, utgjorde i själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
