Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I förstugan till landskansliet i Göteborg stod för några tiotal av
år sedan en gammal stenbänk, på vilken — naturligtvis under nödig
bevakning — personer som råkat i svårare kollision med gällande
författningar och konungens befallningshavandes myndighet tillätos
att taga plats, till dess den närbelägna dörren öppnades och den
barske vaktmästarens stämma bjöd den ene efter den andre välkomna
in till nådig hr landshövdingen, av vilken de alltid erhöllo en skrapa
och merendels fri förtäring och fritt husrum på — länshäktet. Denna
simpla stenbänk har haft sin historia den också.
Den stod i forna dagar till och med i konung Carl Gustafs
dödsrum den 13 februari år 1660. Kastande sig på bädden i den
sista kampens kval, med slappade pulsar och kallsvetten på pannan
tecknade, enligt en gammal sägen, Warschaus och Bälternas hjälte åt
de kringstående, att de skulle flytta honom ur bädden upp på denna
bänk. Några ögonblick därefter utandades Sveriges nyttigaste konung,
såsom erövrare betraktad, sin sista suck.
På denna sten satt år 1836 en man om 50 år eller något
däröver, ful, trasig, nykter och argsint.
Det var en lösdrivare. Ena benet slank icke så kvickt med som
det andra, då han med hatten på sned, knölpåken i näven och en
liten påse på ryggen dängde framåt på de bohuslänska gångstigarne,
för att bettla. Var han kom var han dock tämligen välkommen,
ty han hade mycket att berätta om slaget vid “Lepsick“ och om de
kanaljer fransoserna och den hejaren Cardeli och se’n om den rare
“skråvkarlen“ Edenhjelm, “för si!“ tilläde han ofta vid sin panegyrik
över den sistnämnde, “för si! det var just han som kommenderade
batterier, som gjorde susen på Hallethor; han var då bara major då,
den där skråvkarlen“.
Endast på Tjörn var den stackaren mindre välkommen, enär han,
för att finna genvägar emellan dess många spridda byar och gårdar,
övade det slemma dådet att kravla sig över stengärdesgårdarna,
varvid esomoftast nedrasade en mängd sten, som det aldrig föll honom
in att lägga tillrätta igen. Man översåg dock med hans ofog, till
dess han slutligen övade detsamma på en nämdemans hank och
stör. Då blev göken knipen och som lösdrivare införpassad till
konungens befallningshavande i Göteborg — och det är där vi nu
träffa honom sittande på besagda stenbänk i dåligt lynne, vilket
ökades varje gång han av den bevakande mannen förgäves
begärde få sig en buss.
Hans knäkamrater — förrymda fångar m. fl. — hade prioritets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
