Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alströmers och Wijks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borgsbankens ståtliga hus i hörnet av Västra Hamngatan. Och
1906 restes det stilfulla, av John Börjesson modellerade minnesmärket
över patrioten Jonas Alströmer, snett emot det hus på andra sidan
kanalen, där hans vän från ungdoms- och arbetsåren Sahlgren en
gång bodde. Nu bannlystes kiosker, åkarkärror och annan bråte
därifrån och torget fick sin nuvarande vackra och förfinade prägel.
Alströmer-statyn erinrar alltså om de stormän, vilka bära det
berömda namnet. Den störste av dem hade flera söner och två av
dessa, Patrik och Claes A., voro verksamma här som köpmän och
fortsättare av den stora Sahlgrenska rörelsen. Han själv, Jonas
Alströmer, var, som vi alla veta, “den svenska industriens fader“.
Han började sin storslagna livsgärning i en tid, då Sverige stod nära
ruinens brant. Svenskarne kastade bort millioner på utländska
artiklar, vilka lätt nog kunnat tillverkas hemma, råämnen utfördes och
återköptes förädlade till höga pris och man understödde därigenom
utländskt arbete och främmande armar.
När Jonas Alströmer återkom från sin första engelska resa,
öppnades hans ögon för dessa avita förhållanden,, och på samma gång
ängslades hans patriotiska sinne av all den nöd, slapphet och brist
på företagsamhet som rådde i hans fosterland. “Halva folkhopen
var tiggare, andra kunde ej förtjäna mer än vad de årligen förbrukade.
Få voro välmående och många flyttade ur landet, för att utrikes söka
sin bärgning“. I Göteborg kunde man ej tränga sig fram på gatorna
för tiggare.
Nöden drev Alströmer åter ur landet — icke för att övergiva det,
utan för att finna medel och hjälp för dess materiella återupprättande.
Året 1715, då han återkom, kan sägas vara epokgörande för de
svenska näringarne. Från denna tidpunkt till seklets mitt realiserade
han alla sina stora planer och ledde den svenska industrien in i nya
hjulspår. Med utländska arbetare som läromästare upprättade han
sina berömda manufakturverk i Alingsås, sina schäferier, färgerier,
garverier, sockerbruk och stålförädlingsverk, vilka företag öppnade
nya förvärvskällor.
Han gjorde redan tidigt svenska folket bekant med potatisväxten,
som av honom infördes och planterades på Nolhaga, medan folket
skrattade åt hans uppgift att denna rotfrukt dugde till föda — och
de lärde i Uppsala förevisade den i dess orangeri som en kuriositet.
Och då han upptäckte Höganäs stenkolsgruva, och började plantera
en annan främmande planta, tobaken, skakade folk lika medlidsamt
på huvudet.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>