Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smedjegatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under första tiden av Göteborgs tillvaro var fattigdomen givetvis
inte stor, ty det var ett arbetsdugligt och på det hela taget välbärgat
folk som slog sig ned i den nya staden. Men sedan den första
uppblomstringen hämmats och handeln och näringarna, som fallet
var 1687, gått tillbaka i högst betydlig grad, gjorde sig pauperismen
gällande.
De ständiga krigen voro en av de förnämsta orsakerna härtill.
De få köpmän, mest utländingar, som drevo affärer i större skala,
rycktes från sin verksamhet för att användas i kronans tjänst, och
under och efter tolvte Carls långa och ödeläggande strider kom
stadens sjöfart i fullständigt lägervall. Handelsfartygen ruttnade ner på
strömmen, och sjöfolk, som inte användes i kaperiets tjänst, sällade
sig till de förut talrika tiggarhoparne, vilka voro så många, att det
var nästan omöjligt att komma fram på gatorna. Tidsandan hade
också förslöat barmhärtighetskänslan, så att folket tämligen likgiltigt
åsåg eländet och lämnade de svältande och sjuke att ensamma dö i
portgångarna och på gatorna.
I närmast följande tidsskede blev det bättre. Under Ostindiska
kompaniets första halvsekel rådde välstånd i samhället och fattigdomen
avtog mer och mer. Därtill kom det rika sillfisket. Men när både
Ostindiska kompaniet och sillfisket voro på upphällningen, stodo
åter hårda tider för dörren.
För att avhjälpa nöden insamlades medel av de förmögnare, vilka
på bestämda tider gåvo ett visst belopp till fattigkassan, samt genom
kollekter i kyrkorna. Och för att ombesörja insamlingen av dessa
gåvor, vilka voro alldeles frivilliga, hade s. k. tiggarfogdar utsetts.
Ibland lämnade insamlingen ett ganska klent resultat. Så var det
1793, då en av stadens rådmän, Jacob Petersson, bevekligen
uppmanar de bättre situerade i samhället att giva mera, på det att “330
fattiga uslingar icke komma i saknad av sina vanliga ringa dock dem
högst nödvändiga allmosepenningar“.
Tiggeriet började emellertid i det sista årtiondet av 1700-talet bli
en verklig samhällsfara. Det var också denna fara som kom de socialt
intresserade i staden att tänka på, om det icke vore samhällets plikt
att ordna vården om sina eländigaste medborgare. För de fattige,
som sett bättre dagar, hade man redan Fattighuset på Stampen,
vilket stod under borgerskapets hägn.
Det första uppslaget till en kommunal fattigvård framkom
egentligen 1795 genom en artikel i “Göteborgs Tidningar’1, där författaren
föreslog att söka utrota tiggeriet genom att bereda arbete åt arbetsföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
