Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nutidsgöteborgaren, som ser stadsbilden häruppe, dessa mörka
gator och grådaskiga hus, skall naturligtvis rycka tvivlande på axlarne
när jag säger, att platsen ifråga förr i världen var en liten ljuvlig oas,
ett tilldragande och eftersökt friluftsställe. Så var det i alla fall.
Inne på gården mellan de höga stenmurarne fanns denna
fridlysta plats, dit Enighetsbröderna drogo ut från stadens buller, från kvava
och rökiga rum, när sommarsolen stänkte sitt glitter över land och stad.
Själva friluftsrestauranten inrymdes i ett s. k. lövverkshus med en
långt in på gården belägen stenbyggnad. Och till det hela hörde
en präktig kägelbana. Det var, i få ord sagt, en liten fridlyst idyll,
omramad av blommande rabatter, som doftade i sommarens tid, och
höga träd, som gåvo skugga och svalka. Omgivningen var inte
heller så ledsam som nu. Åt väster, alldeles inpå Kronhusgatans
ändpunkt, lågo för vid pass ett sekel sedan lummiga planteringar,
vilka, som förut sagts, sträckte sig uppåt bergens sluttningar.
Här trivdes Enighetsbröderna så innerligen väl. För att få luft
och ljus behövde de icke vallfärda till Slottsskogens romantiska lundar.
De kunde dyrka naturen inom stadens hank och stör och vid glasens
klang och kägelklotens dån sjunga dess lov.
För den gamle naturdyrkaren Wadman låg detta ställe alldeles
förträffligt till, ty han bodde ju vid Kvarnbergsgatan. Han har ock i
en liten visa berört platsen och poetiskt givit uttryck åt sin längtan
dit. Poemet är den bekanta “Sommarflyttningen“:
“Allt längre mot sydliga polen
Vår vinter fullbordar sitt lopp.
Allt närmare norr sticker solen
Ur böljorna rödnäsan opp.
Med löv i de fladdrande håren
Och blomsterbukett i sin barm
Han nalkas, den leende våren,
Så livlig, så ljus och så varm.
Som fågeln ur instängda buren,
Som plantan ur drivhusets tvång,
Så längta vi ut i naturen:
Den vidaste sal blir oss trång.
Vår Enighets paradisblomma
Nu flyttar till Maja-mors tjäll.
— Vi komma, mor Maja, vi komma
Farväl på en tid, fru Frankell!"
Utan tvivel lät också Wadman sin stämma ljuda vid sällskapets
fester, antingen dessa höllos inne i staden eller i klubbens sommarlokal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
