Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgspressen på 1800-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många hugskott, men ock med många praktiska förslag. Han stod
nära lantmannapartiet, som då ännu icke splittrats av tullfrågan. Som
talare hade han stor fyndighet i repliken och hans radikala lynne
hindrade icke, att han hade goda och trogna vänner i många bland
den tidens konservativa: en Bergström, Rundgren, Wennerberg
m. fl.
Såsom enskild personlighet var han ovanligt fängslande, full av
liv och lust. Den som såg honom i hans krafts dagar “bilda
medelpunkten i ett sällskap, han har för livet mottagit ett minne av en
ursprunglig natur, vars andes livfullhet var överväldigande. Få hava
ock så lätt vunnit människor som han“.
Det fanns heller inte många personligheter, som kunde tävla med
honom att tro, “tro på det, han ansåg vara rätt, tro på sina idealer,
även då verkligheten något skamfilat dem, tro på det rättas, framför
allt det godas seger. Han var än vidare en man med ett visst
förnämt sätt att se på denna världens små stridigheter. Han tog
ingenting så fasligt viktigt, och sina fienders angrepp skakade han av sig
med den gladaste min i världen. Trodde de, att de skulle förbittra
hans lynne, misstogo de sig bittert".
Denne Handelstidningens “grand old man“, vilken gjorde tidningen
till vad den är, gick ur tiden den 16 september 1900.
“Med honom försvann — såsom Karl Warburg yttrade i en runa
över den gamle frihetskämpen och publicistveteranen — den siste
representanten för det publicistiska släkte, som behärskade nordens
press under de viktiga utvecklingsåren på 1850- till 1880-talen, i
synnerhet under de båda första årtiondena efter seklets mitt. Detta
skede kännetecknas i motsats så väl till det föregående som det
efterföljande därav, att det är de enskilde redaktörernas personligheter,
som i högre grad än vare sig förut eller efteråt göra sig gällande.
Väl sant, att vi förut i vår politiska press ägt flera utpräglade
personligheter: exempelvis J. Johansson, Hierta, Dalman, Theorell,
Aske-löv, Palmblad, men tidningarna hade under deras regemente likväl
i ej obetydlig mån skrivits av frivillige medarbetare, som voro
angelägna att icke synas; spåren ledde stundom upp ända till
konunga-borg eller åtminstone till statssekreterarerum, för att nu ej tala om
de medarbetare, som redaktörerna voro angelägne ej måtte synas.
Och i våra dagar, då tidningsteknikern ofta hotar att undanskymma
den publicistiske skriftställaren, hava de stora tidningarnas chefer att
sköta ett så väldigt maskineri och anlita så många krafter, att deras
egna personligheter ofta träda i bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
