Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christine kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När frukterna av det unga studentsamfundets litterära gemenskap
framträdde 1863 och 1865 i den poetiska kalendern Sånger och
berättelser av Nio signaturer, skönjdes Ernst Björcks signatur Daniel
under några av de vackraste sångerna.
Det lekande uppsalalivet, adlat av vittra idrotter och studier i
litteratur- och konsthistorien, fick emellertid för Björcks vidkommande
vika för allvarligare uppgifter. På sina anhörigas enträgna
uppmaningar började den unge studenten idka teologiska studier och
året 1866 var han redo att prästvigas.
Om det icke på djupet av denna estetiskt anlagda natur funnits
ett djupt religiöst drag, hade han väl knappast axlat prästens kappa.
Men Wirsén har nog rätt, då han i en runa över skaldebrodern
antager, att inom Björcks bröst fanns rum både för det kristna
lärarekallets brinnande nit och skaldens hänryckningar.
Sin tjänstgöring som präst började Björck, i likhet med fadern,
som adjunkt vid Gustavi domkyrka i Göteborg samma år han
prästvigdes. Och två år därefter kallades han till komminister i Christine
församling. Med djupaste uppfattning av sitt kalls betydelse verkade
han i sin prästerliga gärning och vann genom sitt blida väsen, sin
ovanligt harmoniska personlighet och sina predikogåvor allas kärlek.
När helst han predikade, var templet fyllt av åhörare.
Om den unge själasörjaren slets “mellan konstens och det
prästerliga kallets maningar", förstod han ock att harmoniskt tillfredsställa
bägges fordringar. Hans lyras strängar hade nämligen icke tystnat,
något som bl. a. det äktlyriska, för Björcks diktning typiska poemet
Vackra astrar bär vittne om. Dikten lyder:
Vackra astrar purpurröda,
Vackra astrar dunkelblå,
Edra kronor, hur de glöda,
Doftet sakna de ändå.
Och likväl, så snart det händer,
Blommor, att jag träffar er,
Är det som då kära fränder
I ett fjärran land jag ser.
Fordom jag för rosor brunnit
I den unga vårens dar.
Våren längese’n försvunnit,
Sista rosen vissnat har.
Astrar, bären stolt er krona!
Här ha mina rosor stått,
Och att sakna’ns kval försona,
I ha’n deras platser fått.
Sista lärkan avsked kvittrar,
Och mot söder flyktar glad,
Ty hon märkt att rimfrost glittrar
Mellan blommans gröna blad.
Mina vackra, kalla minnen,
Härmen rosorna på nytt!
Dunkelröda kronor, brinnen!
Vad gör det att doftet flytt?
Den unge prästmannen fick emellertid icke länge verka i sitt kall.
Redan två år efter prästvigningen föll han för liemannen och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
