Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En minnesrik domän i Nordstaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det heter i skriften, vars bilder lära ritats av Blackstadius, bl. a.:
“Egentliga orsaken till hans (John Halls) sorgliga öden var
högfärd; ty på karaktärens vägnar var han ej elak eller lastfull, utan
snarare enfaldigt from. Fadern lät göra en vagga av silver åt honom,
och han betjänades, ifrån sin späda barndom, på guldkäril, samt fick
växa upp utan att tillhållas till arbetsamhet, eftertanke och
ordentlighet. Den enda lärdom han syntes lägga på minnet var hans fars
stolta och oförståndiga yttrande: Min John behöver icke arbeta, ty
han kan aldrig bli fattig.
Högfärd har sitt ursprung från dumhet, och av all högfärd är den
över ärvda pengar den lumpnaste. Om vi ägde hela jorden och vi icke
använde henne till våra medmänniskors gagn och vårt fäderneslands
heder, så skall varje förståndig människa säga på vår grav: Här vilar en
dåre, som. icke förstod att göra varken sig själv eller andra lyckliga.
John Hall tillträdde vid 30 års ålder sin ofantliga rikedom. Han
gifte sig då med ett av Sveriges vackraste fruntimmer, och lyckan
log mot honom några ögonblick för att, under hans återstående
levnad aldrig mera återvända. Med den uppfostran och de vanor han
fått var han alldeles oförmögen att sköta, vårda och sammanhålla
sin stora förmögenhet. Han kom således ganska hastigt under
konkurs, då han, oskicklig att inför domstolarne göra sina anspråk gällande
och för högfärdig och egensinnig att ingå på en honom flera gånger
erbjuden förlikning, ideligen processade. Den rike John Hall, höljd
i trasor, släpade sina till ett hästlass vuxna rättegångshandlingar från
den ena domstolen till den andra. Han kunde när som helst genom
förlikning räddat en stor del av sin rikedom, att den i en förnuftig
mans hand skulle utgjort en betydlig förmögenhet, men hans
högfärd slog honom med blindhet, och ödet valde honom till en spegel
och en varnagel för alla till rikedom födda oduglingar.
Skiljd från sin maka och skiljd efter många års process, genom
en lumpen förlikning med sina kreditorer, från sin förmögenhet,
arbetade han stundom för dagspenning på en snickareverkstad i
Stockholm. Sedan han i långliga tider vandrat på huvudstadens
gator såsom ett vidunderligt spektakel och såsom ett varnande exempel:
att rikedom ensamt icke skyddar mot elände och nöd och ännu mindre
ingiver aktning och anseende, om den icke är förståndigt använd,
dog han slutligen i yttersta armod på en halmkärve, vintertiden, i
ett uthus.
Den rike, omvärvd av yppighet, tror sig kunna trotsa allmänna
vettet och strafflöst överlämna sig åt lättja, nöjen och utsvävningar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
