Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norra Larmgatans grannskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des gästgivare och skjutsbonde. Han emottog, undfägnade och
ledsagade alla främmande; men sannolikt voro dessa ej många och
medförde ej så mycken tross som i senare tider.
Här funnos då inga stora landsvägar, ingen utvidgad handel, inga
säterier, slott eller städer. Man passerade de föga banade gångstigarna
antingen till fots eller till häst. Man vet således, att både
drottningar och prinsessor ännu i tolvte och trettonde århundradena måste
rida, endast för de i flera provinser varande dåliga vägarnas skull.
Allt blev emellertid några århundraden därefter förändrat. Utom
det att folket nu måste vidkännas många nya pålagor, infunno sig
även vida flera tillfällen att göra resor. Dessutom blevo resorna
mera tryckande, i den mån man istället för forna fria män fick flera
herrar och befälhavare i riket. Vad som förut varit en av fromhet
stadgad plägsed blev nu ett tryckande övermod, emedan de resande
började anse böndernas godhet för en ren skyldighet och därför,
utan att begära tillstånd, inkvarterade sig hos dem med hästar och
folk. Detta övermod kallades våldgästning.
Birger Jarl skall först ha försökt att inskränka detta missbruk,
och åtgärden fullbordades med mera eftertryck av Magnus Ladulås
omkring år 1285. Han förbjöd all friskjuts i enskilda ärenden och
tålde ej att bönderna otillbörligt besvärades.
Vid de allmänna vägarna förordnades uppsyningsmän, vilka borde
hänvisa de resande till den gård eller det hemman, varest han för
betalning kunde få skjuts eller härbärge, på det icke några få skulle
beständigt besväras av resande och andra däremot alltid bliva fria
från detta besvär. Men då konungen reste genom landet, skulle han
enligt lag förplägas och skjutsas medels ett sammanskott av hela det
■distrikt, han passerade. När biskopar, riksråd, riddare och väpnare
reste till herredagar eller i ämbetsärenden, skulle de, jämte ett i
lagarna föreskrivet antal betjäning och hästar, njuta förplägning och fri
skjuts. Alla, som kunde uppvisa konungens eget brev på friskjuts och
frigästning, skulle utan betalning undfägnas och fortskaffas av allmogen.
Detta var en allmän lag, men på vad sätt skulle den väl iakttagas
under de tvenne anarkiska århundraden som följde därefter, då
magnater och höga andliga personer beständigt undandrogo sig alla
utskylder och lade hela tyngden på allmogens skuldror. Och värre
blev det då i Kalmar recess 1483 man åter pålade bönderna att
för intet lämna foder för tvenne hästar åt varje resande herrskap.
Först under Gustaf Wasa och hans efterträdare gjorde man åter
försök att utrota detta uråldriga onda. I en förordning av år 1561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
