Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern vid Södra Hamngatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om de voro aldrig sa tragiska, väcka löje på nutidens skådebanor,
där konsten rör sig med enklare uttrycksmedel. Det är endast de
gudabenådade diktarandarnas skapelser som leva genom seklerna.
Var skådespelarkonsten i framställningssättet annorlunda än våra
dagars, voro även skådespelarna för hundra eller bara femtio år sedan
privatim annorlunda än nu. Deras liv var för det mesta en oavlåtlig
kamp mot svåra förhållanden, men det utmärktes också av en
lågande entusiasm och en brinnande kärlek till livsuppgiften. De
hade icke hunnit samma sociala nivå, som våra dagars, de voro i
allmänhet icke så välklädda och
icke så välfödda, men de ägde
bestämt större makt över själarna.
Och många av dem äro
outplånligt inskrivna i den svenska
scenkonstens tideböcker.
I sitt första skede, innan
teatern i Kungsparken 1859 öppnade
sina portar, var teatern ifråga en
kulturanstalt av rang. Den blev
det därigenom att landets främsta
skådespelarsällskap gästade den,
för att stundom, om lyckan var
god, stanna där månader igenom.
Fria från Thespiskärrans
vedervärdigheter kunde teaterledarne i lugn
och ro arbeta med de unga och
med större omsorg repetera och
iscensätta sina slycken.
Knut Tivander
(som Lundström i “Andersson, Pettersson
och Lundström")
dessa övernaturligt ädla och övernaturligt grym ma
människor, och tusenden och åter tusenden ledo
med dem, älskade med dem, hatade med dem,
gräto och fröjdades med dem. Det var de
lågande känslornas, de stora affekternas, den
stora gestens, romantikens och det glänsande
blomsterspråkets tid.
Omsider gingo de in i dunklet och glömskan,
dessa underliga sceniska gestalter. De voro
icke väsen av kött och blod, de voro
onaturliga och uppstyltade som tidens spelsätt i mångt
och mycket var, därför skulle de med fog, även
O. F. Åbergson
(skådespelare och teaterdirektör)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
