Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustavi domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till kyrkogården och kyrkan. Och vid dess västra sida uppfördes det
obligatoriska benhuset, vilket kvarstod en tid på 1800-talet.
Den äldsta kyrkans historia torde vara känd av de flesta. Man
vet att templet härjades av en svår vådeld i april 1721, men att
murarna motstått branden så bra, att de kunde restaureras. I maj
året efter branden var kyrkan så iståndsatt att hon ånyo kunde
upplåtas för menigheten.
Men ännu en gång skulle den röde hanen fara härjande fram
över templet. Och nu fullgjorde han sitt förstörelseverk bättre än
föregående gång. Elden utbröt, så som jag i kapitlet om stadens
eldsvådor i detta arbetes första del berättat, den 20 december 1802
och spred sig med sådan häftighet, att husen på båda sidorna om
gatan inom kort stodo i lågor. Domkyrkan lades i ruiner. Det inre
med de vackra epitafierna och utsmyckningarna var förstört. Stoftet
efter John Hall d. ä., som var bisatt där i en praktfull kista, förintades.
Och gravmonument och kors och griftekullar runt omkring blevo
nedbrutna och förstörda. Det var en förödelsens styggelse utan like.
Kort efter branden underkastades kyrkan en genomgående
besiktning. Murarna befunnos då så förstörda, att de icke ansågos
dugliga vid en eventuell ombyggnad. Alltså nedrevos de, när man
började rödja efter branden, och den väldiga tornmuren fick göra
skeppet sällskap.
Året efter var man i full färd med planen till en ny domkyrka.
Denna skulle ligga på samma plats som den nedbrunna, men
kyrkogården skulle icke längre vara begravningsplats. I det avseendet
vidhöll man ett redan 1798 av borgerskapet på allmän sammankomst
fattat beslut, att inga lik vidare skulle få begravas på
Domkyrkogården. En ny begravningsplats iordningställdes därför på Stampen.
Och från och med maj 1804 fingo Domkyrkoförsamlingens döde
sina gravrum där.
Den gamla griftegården ödelädes allt eftersom den nya kyrkans
murar restes. Intet återstår som erinrar om det forna, ingen
gravkulle, ingen minnessten. Skaror av nya tiders människor vandra
över den jord, där släktled efter släktled från våra fäders Göteborg sova
den sista sömnen.
Man var icke så pietetsfull mot de döda i forna dagar som i
våra. Skoningslöst for man fram över deras vilostäder, jämnade
gravkullarna med jorden och rev ned minnesvärdarna. Därför kan
man inte här som exempelvis utanför Stockholmskyrkorna i den gamla
staden finna en enda gravvård över någon bemärkt personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
