Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bisarr Göteborgsfigur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Henrik, som omedelbart efter faderns död adlades, var
född den 20 augusti 1763. Uppvuxen i ett rikt hem, omgiven av
lyx och missriktad av en förvänd uppfostran — man hade till och
med lyckats förklara honom myndig innan han nått tjugoett år —
fanns det just intet som lade sordin på hans sämre böjelser.
Egenmäktighet, högfärd, som slutligen utmynnade i ett slags galenskap,
narraktig fåfänga, njutningsystnad voro de mest framträdande
karaktärsdragen.
För Rosenschiitz, som han efter introduktionen på Riddarhuset
benämndes, hade fädrens borgerliga näring ingen dragningskraft.
Det militära lockade desto mer. Hans prydliga figur passade bättre
för adelsfanans uniform än för kontorsrocken. Värjan bättre än
gåspennan. Och han var rik nog att följa sina böjelser. Karriären gick
snabbt på den militära banan: kornett vid livdragonerna, löjtnant,
ryttmästare vid adelsfanan och vid tjugoatta år major. Hovjunkares
värdighet hade han vunnit redan 1787.
En sådan grand seigneur fick naturligtvis en vidsträckt vänkrets
av unga likasinnade, vilka i raffinerade njutningar funno livets lust
och mening. Och när han ridit ut de första ungdomsårens stormar,
gifte han sig med en göteborgsk köpmansdotter, Elsa Maria Ahman,
och satte bo i huvudstaden, vilken erbjöd rikare möjligheter för hans
nöjeslystnad och begär att leva livet.
Om hans uppträdande här är det bekant, att han som hovjunkare
och adelsman rörde sig i de högsia kretsar och slösakligt strödde
kring sig fädernas guld. Stockholms fattiga beau monde svärmade
omkring honom, som fjärilarna kring ljuset, och i nöjenas virvlar
glömde han snart att han hade hem och hustru. Hon stod för övrigt
främmande för honom — sedan hon fått ett dödfött barn, levde de
båda makarne nästan som främlingar för varandra. Och slutligen
blev det skilsmässa.
Under Stockholmstiden hade alltså Johan Henrik genom
narraktigt uppträdande, fåfänga och slöseri gjort sig bekant och yppat
flera drag av den excentricitet, som i Göteborg skulle göra honom
beryktad. Och att han slutligen gjorde sig omöjlig vid hovet
framgår av följande korta notis ur en mycket bekant hovkrönika från
Gustaf Ill:s tid:
“I går var hos vår Selim (konungen) på Drottningholm en
konferens med hovkanslärsämbetet blott rörande de utrikes ärendena,
och i går afton var en tämligen stor supé efter ett litet slutat
spektakel å den kungl. hovteatern. Vår Selim översåg själv alla de per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
