Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern i Kungsparken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att förtiga. Hans uppträdande i det allmänna göteborgslivet var
liksom på scenen präglat av något högtragiskt och majestätiskt,
antingen han nu gick på gatan eller gjorde sin entré på
Frimurarelogens restaurant.
Det fanns en tid, säger en av D:s biografer, då intet av vad han
gjorde dugde för kritikens ögon... det fanns en annan då han var
mästare i allt! Men de år Dahlqvist ägnade åt den svåraste av all
skön konst äro outplånligt sammanbundna med historien om hela
vårt teaterväsende, hela vår dramatiska utveckling under en viss
tidrymd. Vem kan tälja alla de segrar han vunnit, sedan han led sitt
första nederlag 1832, då han som Sicinius i tragedien Virginia
debuterade på vår kungliga scen? Det säkra är, att i det sista skedet
av hans liv blev varje ny roll för honom en seger över sig själv och
över de tusen svårigheter, dem smak och osmak uppställa i
skådespelarens väg. Och detta en seger med goda och ärliga vapen.
Här i Göteborg gav han vid ett tillfälle en deklamationsafton på
Bloms sal, men den gången uteblev, egendomligt nog, publiken.
Efter Zetterholmarna gjorde göteborgspubliken bekantskap med
de kända teaternamnen Michal, Roos, Hessler och Novander, vidare
med van der Ostens tyska operasällskap, lyriska artister från kungl.
teatern, den stora sångerskan Louise Michaeli och skådespelaren
Edvard Swartz, vilken, som bekant, givit den mest intressanta Hamlet
på svenska tiljor.
När de i göteborgsteaterns
annaler välkända direktörerna
Oscar Andersson, Wilhelm Åhman
och Mauritz Pousette ryckte in på
Göteborgs nya scen i oktober 1863,
var det ingalunda med planer på
en stående teater. Men tack vare
den lyckosamma sejouren, som
räckte från oktober nämnda år till
april 1864, kan man säga att detta
var den första ansatsen till en
dylik. Så länge i sträck hade
nämligen intet sällskap förut
spelat.
Tack vare sin sammansättning
och sin repertoar kom sällskapet
i hög gunst hos publiken. Det
Ludv. Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
