Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern i Kungsparken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra glada sällskap i staden och som nu i hans minne totalt
undanträngt förebilden. Då de skallande applåderna i salongen lagt sig,
sågs en pappersrulle svingas av och an utanför sufflörluckan, och en
röst höjde sig därur:
— Ja, stå där nu din...
Det var direktören-sufflören, som lät förnimma sig. Maria (fru P.)
fann sig dock och räddade situationen genom att hastigt avgiva sin
dialog-replik: “En kvinna skulle fälla tårar över din fördömelse
(från sufflörluckan: “Hör du det, din fördömde!..."), och Asmodei
kom på rätt tråd igen.
I fjärde akten dansas, som man vet, den så kallade önskekedjan.
Men en sådan kedja, som här förekom, har väl aldrig dansats å
någon scen. Det var en hel serie “slingriga krumlingar och
krum-liga slingringar“, som den gamle Uppsalaprofessorn sa’ om Fyrisån.
Och mitt under sången:
Vänliga alfer vi eder
frammana och beder:
flygen med gåvor i virvlande ring...
bröts kedjan av den tokige B., som dansade förbi sin vördige
direktör, vilken spelade den fromme fader Oswald, och klappade denne
på den tjocka magen under utropet:
— Tjo, gubbe lilla!
Dagen därpå skulle stort rävst- och rättarting hållas, men saken
sköts åt sidan. Sällskapet var dessutom eljes så städat och allmänt
aktat, att en liten saturnalie för en gångs skull kunde förlåtas. Och
dessutom hade publiken haft en genomrolig afton..."
“Den ondes besegrare" blev en verklig folkpjäs, tack vare den
berömde operasångaren Fritz Arlberg, vilken uppträdde flera gånger
här i Asmodei roll. Tack vare hans briljanta framställning hade
stycket givits ej mindre än 159 gånger på sju och ett halvt år å
Mindre teatern i Stockholm — en framgång alldeles oerhörd i 1850—
60-talens teaterannaler. Också “må medgivas att Arlbergs Asmodeus
till figur, utseende och sång var ägnad att göra ett ovanligt
behagligt intryck, ej minst på den talrikare delen av teaterpubliken, dess
skönare tre fjärdedelar. Det demoniskt tjusande har sällan hos oss
framträtt på scenen i en så tilltalande skepnad. Också var Arlbergs
popularitet med denna roll fast grundad".
Andersson-Åhman-Pousetteska sällskapet stannade till den 12 april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
