Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern i Kungsparken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åhman var i grund och botten en hedersman, själva
ordentligheten och punktligheten i sina affärer, liberal och hjälpsam och högt
aktad av alla som kommo i beröring med honom. De excentriska
och egenkära sidorna av hans karaktär kunde väl förarga ibland,
men fingo ofta nog en så komisk prägel, att de skänkte månget gott
skratt, berättade en gång en skådespelare från den tiden, Hellander.
Han vräkte sig väldeliga inför denne, skröt med sina talrika, men
imaginära utländska studieresor och hånade den stackars “kungliga
inrättningen" i Stockholm: “Om jag till exempel skulle giva Hamlet
så uselt, som de där i Stockholm ge Shakspeares mästerverk —
så gick jag och hängde mig! Herrn skall själv få se när jag ger Hamlet
i Göteborg och erkänna vilken skillnad!"
Hellander skildrar den tidens teaterarbete i Göteborg som “ett
verkligt straffarbete", varunder pjäserna måste avlösa varandra i
vanvettig fart, och ger staden och dess invånare följande betyg:
Göteborgssejouren tilltalade mig icke i sin helhet. Det allmänna
intrycket av jämförelserna med stockholmslivet var allt för stort. Denna
importerade engelska stelhet och förnämitet stod i allt för stor strid
mot det glada, själsfriska livet i huvudstaden, och det affärsmässiga
och dryga förakt, som publiken tycktes skänka konsten och dess
utövare, kunde icke synnerligen slå an på ett ungdomligt och för
sitt yrke entusiastiskt sinne. De förnämligare — det vill säga
penning-rikare — familjekretsarne voro i regeln stängda för scenens
konstnärer, och ägde någon gång ett undantag rum, kunde man vara
säker på att den inbjudande värden och värdinnan tillhörde den
israelitiska rasen. Tyvärr voro dessa älskvärda kretsar ganska få.
Det rika, “engelska" Göteborg betraktade skådespelare och aktriser
med puritanska ögon — såsom histrioner.
Ett delvis ofördelaktigt betyg gavs förövrigt staden ungefär vid
samma tillfälle av ingen mindre än August Strindberg, vilken —
intressant nog att veta — just hos Åhman i Göteborg gjorde sitt
första försök att beträda tiljan, sedan han i början av 1870-talet beslutat
slå sig ut som skådespelare. Det är som Johan i “Tjänstekvinnans
son“ han om episoden berättar följande:
“Efter att ha varit utan middagar en tid bortåt, ledsnade Johan
på detta liv och ville se sig om efter bröd. Var skulle han taga
bröd i öknen? Jo, det närmaste vore att söka ett engagement vid
en landsortsteater. Där såg han kreti och pleti spela hjälteroller i
tragedierna och ofta göra sig ett namn, som slutade med anställning
vid kungliga teatern. Hastigt nog fattar han sitt beslut, packar sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
