Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindberg och Ranft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flitigt denna repertoar, och den som erinrar sig den sällsport glada
trupp, som då omgav honom — Viktor Lundberg, Oscar Eliason,
Albin Lavén, Oscar Byström, Jean Sandberg, Anna Rustan, Hilda
Borgström, Constance Gottschalk, Olga Andersson o. s. v. — måste
le ett gott löje. Så ha väl aldrig farser och lustspel spelats på vår
scen — varken förr eller senare. Vi erinra bara om “Fernands
gifter-mål“, som drog en mängd fulla hus och vars lustiga figurer och
situationer kommo publiken att tjuta av skratt. Vidare “Spökhotellet"
och “Försvunnen" och “Reif von Reiflingen" och “Charleys tant“,
för att nu inte nämna Sardous “Låt oss skiljas", där Ranft som
Adhémar var i sitt esse.
Emellanåt gav han något allvarligt stycke av någon populär tysk
dramaturg, men på det hela taget gjorde han inga allvarliga försök att
leda publikens smakriktning in i en annan fåra, utan odlade, när
lustspelet inte räckte till, Offenbachs, Lecocq’s och Suppés operetter.
Och det var han som hittade på att det oundvikliga nyårsspexet
skulle ha två eller tre tablåer. Förut var nyårsrevyn, om man
undantar en i mitten av 1870-talet, en liten enaktare, som passade utmärkt
som dessert till den mera bastanta dramatiska nyårsmåltiden.
Redan vid den tiden hade Ranft, enligt en uppgift som han då
lämnade mig för en av mina publikationer, iscensatt omkring hundra
helaftonstycken och spelat .omkring tvåhundra olika roller, och arten
av hans konstnärsskap torde kunna bedömas efter dessa: Reif i “Reif
von Reiflingen", greve de Fougeron i “Fruarna Montanbréche", Arthur
i “En skandal“, Paul Raymond i “Sällskap där man har tråkigt",
Theobald Vought i “Den stora klockan", Celestin i “Lilla Helgonet",
Hjalmar Ekdal i “Vildanden" o. s. v.
Sin gamla kärlek till huvudstaden dolde han aldrig och sitt första
fotfäste där som direktör fick han 1892, då han övertog
Djurgårdsteatern. Det egentliga uppsvinget i mälarstaden daterar sig emellertid
från 1895, då han blev direktör för Vasa- och Arenateatrarna. Sedan
gick det uppåt med väldig fart, i det han dirigerade ej mindre än
fem å sex stockholmsteatrar samt engagerade nästan allt vad Sverige
ägde bäst av scenisk talang. Man kan ej annat än beundra den
administrativa duglighet att ej säga talang han utvecklar vid skötseln
av sina många teatrar. “Hans träffsäkra omdöme och skarpa blick
för personligheter ha gjort’ flertalet av dessa teatrar till små
guldgruvor, och även om detta i vissa fall skett på bekostnad av de
konstnärliga hänsynen, så nödgas man dock se även dessa
forsyndelser i de rådande förhållandenas mildrande ljus".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
