Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ranft teaterägare i Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vasa, i vilket berömda skådespel de förnämsta rollerna spelades av
sådana konstnärer som Emil Hillberg, de Wahl, Johansson, Gerda
Lundequist, August Lindberg, Svennberg, Riego, Lina Sandell, Lisa
Håkanson, Bror Olsson.
Huvudpersonen i detta märkliga stycke, vars första akt torde vara
den bäst skrivna och mest verkningsfulla exposé i senare tiders
dramatiska litteratur, var konungen själv — “den starke tyrannen,
övermänniskan, som för sitt stora värvs skull måste vara grym och hård,
fruktad av många, ofta förrådd, älskad av få“.
“Var, säger en kritiker, ungdomsdrömmarnas dådlust att omforma
världen efter sitt beläte huvudtemat i Strindbergs “Mäster Olof", är
“Gustaf Vasa" den manliga resignationens drama; och var där den
djärve, eldige reformatorn huvudpersonen, träder här den statskloke
konungen fram i första planet. Han har genomdrivit det stora verk,
vartill han anser sig särskilt kallad av försynen; han har trott sig
framme, men märker, att han alltjämt får börja på nytt och att hans
avsikter motarbetas mest av dem, på vilka han trott sig mest kunna
lita. Ett genialiskt drag av författaren är att ha gjort Gustafs
förhållande till dalkarlarna till den genomgående tråden i stycket. Med
deras tillhjälp lade han först grundvalarna till det nya, men vid
resningen av byggnaden svika de, och han måste taga i med
hårdhandskarna, om han ej ville se hela verket ramla. För rikets väl,
som går över allt annat, måste han så bryta mot tacksamhetens lag
och offra gamla vänner; men den stränge härskaren, vars hand griper
så hårt in i de enskildes öde, har dock ett hjärta, som blöder och
våndas; han är ej lycklig, han har måst offra en sällhet för det
allmännas väl, han, Guds underman, som ingenting företager utan att
först i bön och åkallan ha vänt sig till Gud. Med synnerlig kraft
är denna karakteristik av den store konungen genomförd. Ej minst
genialiskt är det sätt, varpå författaren låter honom, så att säga, kasta
sin skugga framför sig i stycket — själv synes Gustaf först i tredje
akten."
Pjäsen gavs mönstergillt i en charmant uppsättning i april 1900
och drog flera fulla hus.
Utom detta erinra vi oss från Ranfts bästa tid härnere sådana
stycken som “Erik XIV", "Härmännen på Helgoland", “När vi döde
vakna", "Stor-Klas och Lill-Klas", "Gamla Heidelberg", “Affär är
affär" med Oscar Eliasons briljant gjorda kapitalistbracka, flera
våldsamt roliga farser, den ypperligt givna operan “Louise" samt raden
av de gamla oupphunna operetterna: “Orpheusi underjorden", “Frihets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
