Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handtverksföreningen. Skråväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro ursprungligen skrivna på skinn och då dylika i gamla tider kallades
skrå, var benämningen given.
Skråväsendet hade naturligtvis sina grader. Den första bildades
av yrkeslärlingarna, vilka antogos efter noggrannaste urval.
Framför allt fordrades att lärlingen genom det så kallade bördsbrevet skulle
bevisa sig vara av fri och äkta börd; till och med äkta barn av
föräldrar, vilka enligt skråets åsikt levde av ett ringa aktat yrke,
utestängdes mångenstädes från lärandet av ett hantverk. Bördsbrev för
lärlingar fordrades ännu i 1669 års skråordning, men efter 1720
om-nämnes icke mera detta villkor, säger J. Lundell, vars framställning
från 1800-talets mitt av vårt skråväsende här delvis följes.
Som gossen gemenligen icke förrän vid fjorton års ålder trädde
i lära, så förutsattes att han dessförinnan slutat sin skoltid. Hans
målsman träffade då å hans vägnar en överenskommelse med
mästaren, som icke blott åtog sig att undervisa honom i yrket, utan även
att vara honom i faders ställe och fullborda hans uppfostran. Sedan
mästaren en månad eller två prövat hans fallenhet, skedde
inskrivningen inför det församlade ämbetet, vilket därigenom lämnade
lärlingen en borgen för det ingångna avtalets helgd, likasom mästaren
å sin sida av honom kunde fordra löftesmän för kontraktets
uppfyllande.
Efter genomgångna läroår framställdes lärlingen återigen av sin
mästare för det församlade ämbetet för att högtidligen utskrivas.
Antingen detta åtnöjde sig med mästarens blotta försäkran om
ynglingens arbetsskicklighet eller denne, såsom ofta fordrades, därpå
avlade ett nöjaktigt prov, så förklarades han nu fri från sitt förra
beroende samt erkändes av skrået såsom gesäll, till bevis varpå han
erhöll ett så kallat läro- eller gesällbrev.
Även om gesällen önskade tillbringa hela sin gesälltid i sin förre
läromästares tjänst eller hos en annan mästare i samma stad, kunde
det icke beviljas honom enligt de äldre skråstatuterna, vilka
ovillkorligen före 1720 fordrade såsom ett villkor för vinnande av
mästerskap att gesällen skulle vandra vissa år, merendels trenne, för att
söka sig arbete annorstädes. Gesällvandringen, i början blott en
sedvana, som härledde sig från gesällernas egen omtanke att
fullkomna sig i sitt yrke, torde hava blivit en allmän föreskrift genom
mästarnes önskan att i det längsta tillbakahålla nya medtävlare. I
själva verket voro gesällåren nödvändiga såsom en övergång från
den omyndige lärlingens till den självständige mästarens ställning;
men utan den föreskrivna vandringen hade de i allmänhet ej varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
