Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lorensberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlekens och trohetens färger. Hittills hade Lorensberg varit väl
renommerat, men nu började resan utför, och till den resan bar sagda
danspaviljong skulden.
Cabré fick till efterföljare ovannämnde teatermaskinisten C. J.
Lundell samt handlanden Carl Benjamin Ekberg, vilka år 1857
tillhandlat sig Lorensberg för 54,000 riksdaler. År 1860 blev
emellertid Lundell ensam innehavare av stället.
Under Cabrés period började det år 1845 bildade Göteborgs
jaktsällskap hålla till därute. Detta, vilket som medlemmar räknade och
räknar många av samhällets rike och tongivande män, hade till
syftemål att öva medlemmarna i jaktvapnens bruk samt efter bästa
förmåga handhava jaktvården på medlemmarnas omkring Göteborg
belägna jaktmarker. Året 1850 uppförde sällskapet å Lorensberg den
här avbildade skyttepaviljongen, vilken var kvar under ett 50-tal år
vid pass till 1904, då den måste rivas och skjutningarna flytta till en
ny skjutbana i Landala.
Under Lundells tid avslutades ett skede i förlustelseställets tillvaro.
Den röde hanen gjorde med några vingslag slut på Bacchitemplet
och allt som blev kvar var en enda grushög.
Eldsvådan inträffade den 1 december 1864 vid femtiden på
morgonen. Dagen utmärktes av en bitande blåst och alltså inte lockande
för dem, som vilade i sina iden. Men en eldsvåda var ett allt för
stort gratisspektakel för att folk skulle hålla sig hemma och därför
kom det sig, att redan en halv timme efter det de första alarmskotten
avlossats från kanonerna vid Gustaf Adolfs torg gatorna började fyllas
av oroliga människomassor.
Minut efter minut ökades folkhoparna. I varje hus var det liv
och rörelse, ty hushållen hade ju brandbricka, erinrande om plikten
att sända minst en man till sprutorna. Överallt ljödo hästtramp och
rullande hjul. I full karriär kommo hästar dragande vattentunnor.
Livligast var det borta vid Ostindiska kompaniets hus — nuvarande
museum — där stadens frivilliga brandkår hade en station. Där
hade brandmanskapet samlats i febril brådska, och snart ryckte
sprutorna ut. Hästarna tyglades av män i vita rockar och högkulliga
hattar, och energien och hurtigheten vaknade till liv hos männen,
allt efter som den friska morgonluften verkade. Som vindilar
för-svunno sprutorna åt Gamleportshållet och vidare över gamla
teaterbron till Södra vägen.
Folkhoparna skyndade efter. Stadens pojkar som vanligt i
sporrsträck. Ty nu hade man klart för sig var elden var lös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
