Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställeriet hade många strängar att spela på. Han skrev visor och
poem, “ofta utmärkta av en viss stämningsfull naturlyrik, ibland
speglande hans lättrörda och känsliga sinne, mest dock gående i den
parodiska genren. I denna senare har han nått sin största
popularitet". I “Kal Kalssons visbok11 utgav han en del av dessa rimmade
alster och i den humoristiska historieboken “Sjutton gubbar" gav
han prov på sin förmåga som roande kåsör. Någon lycka som
scenisk författare utom revyn gjorde han dock aldrig. Men det fanns,
såsom en gång framhållits, åtskilligt som tydde på att han kunnat
bli en framstående skriftställare på folklustspelets område, om han
allvarligt velat. Han hade förmåga att skapa typer och tydliggöra
dem med några få träffande rader, han hade en komisk och, om så
kräves, känslig syn på livet, han såg inom sitt område ganska skarpt
och var många gånger verkligt kvick.
Vad som sagts om Axel Engdahl som lustspelsförfattare kan i viss
mån tillämpas på hans skådespelarförmåga. Han var och förblev
amatören på scenen, även om ett par av hans sceniska gestalter
kommo upp på ett högre plan. Jag syftar på hans Onkel Dan, i
det irländska lustspelet Drönaren, där hela det Engdahlska
temperamentet med allt sitt godmod och allt sitt spelande, hjärtevarma löje
kom till synes; rollen hade utmäjslats på ett sätt, som man knappt
trott Engdahl om, och skulle någon av hans roller ställas upp vid
sidan om denna vore det Lundströms, vilken i den Engdahlska
framställningen fick en liten fläkt av de berömda föregångarne i samma
roll, Hodell och Tivander.
Inte heller hade han mycken fallenhet och lust för regissörsskapets
mödor, men visste associera sig med folk som kunde spela teater
och inöva pjäser. Hans meddirektör de första åren, Albin Lavén, var,
som förut anmärkts, en rutinerad skådespelare, en ledig och gärna sedd
räsonnör i lustspelet och komedien, och hans regissörer, Axel Bosin och
Emil Strömberg voro: den förstnämnde en av den svenska teaterns allra
kunnigaste, mest bildade och erfarne teatermän, den sistnämnde en
av de roligaste operett- och lustspelsgubbar vi sett här i landet under
sista kvartseklet, därjämte en oförbrännelig witz- och upptågsmakare
på scenen.
En god hjälp hade Engdahl i sin mångårige medhjälpare i orkestern
och sitt trogna faktotum, musikdirektören Fridolf Lundberg, vilkens
arrangemang gjorde sig alldeles förträffligt gällande på det musikaliska
området, i en mängd revyer, som tonsättare av några Engdahlska
visor o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
