Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Fattighuset och Fattighuskyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faller ljuset på den enkla inredningen. Fattig är kyrkans utrustning
— det är inte mycket som erinrar om den ursprunglige arkitekten
C. W. Carlbergs geni — men trots sin ringhet har det gamla templet
under seklets lopp kunnat uppvisa många betydande andans män,
som där förkunnat ordet, liksom i det gamla bönehuset tidigare. De
stodo visserligen icke så högt på den kyrkliga rangens stege, men
många av dem voro framstående som ordets förkunnare. Och dem
gingo att höra icke allenast Fattighusets silverhårige. Till maningen
från templets klocka, som “med Guds hjälp gjutits av Abr.
Wetter-holtz", lyssnade också människor långväga ifrån.
Den förste som kallades att förkunna ordet i Fattighuset var en
Jonas Bask, för övrigt präst i Amiralitetskyrkan vid Gamla varvet.
Upplysningen, att “till predikorum icke fanns annat än en mältstuga14,
verkade icke avskräckande på denne andans man. Den andre i
ordningen var Hans Gädda, stadskateket vid Domkyrkan, sedermera präst
i Romelanda och en synnerligen verksam herde “med utmärkta gåvor
och vänlighet11, enligt herdaminnet från 1700-talet.
Efter honom kom ovannämnde Johan Willin, utnämnd 1765.
Denne präst utövade, som sagt, ett otroligt inflytande genom sina
andliga gåvor och hans själavård sträckte sig vida omkring. På sin
tid var han stiftets allvarligaste präst, och de fångar han beredde till
döden och sedan följde till avrättsplatsen därute vid Getebergsäng
gingo vid hans tröstande ord mera undergivet sitt öde till mötes.
En värdig efterträdare fick Willin efter sin död år 1772 uti magister
Erik Wallerius. Genom hans friska predikningar blomstrade alltjämt
det andliga livet, men mot slutet av sitt liv blev han svårmodig. Han
grubblade över en fix idé: att en apotekare kastat en stor massa i
havet och fördärvat skyarne och jorden och säden på marken.
Wallerius hörde till en gammal, i Göteborg bofast släkt och till
hans namn knyter sig minnet av en framstående svensk skald, Johan
David Valerius, bekant för sina idylliska sånger, sina livliga
sällskaps-och dryckesvisor. Den hjärtegode skald, som diktat den vackra, förr
mycket sjungna sången
Jag hälsar dig fredliga flagga!
Kom, vimplade drake, att vagga
De älskande, slumrande tryggt.
O, gunga oss sakta på fjärden
Till hamnen vid slutet av världen,
O, kom och bevinga vår flygt! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
