Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindholmen och Sannegårdstrakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utan tvivel var hans salteri därute på norra älvstranden det mest
betydande, i annat fall hade väl inte detta utvalts, när Gustaf den
tredje vid sitt besök i Göteborg anno 1787 skulle se, huru det gick
till att salta sill och koka tran — företag som på den tiden hade
så stort inflytande på Sveriges ekonomi.
Kungens utfärd till Sandviken beskrevs som en mycket effektfull
tillställning. Det var en vacker kväll i mitten av november. Före
den kungliga båten gick en annan med spelande regementsmusik
och en från vilken man kastade raketer. Båtarna voro illuminerade.
Likaså stränderna. På Sandvikens brygga var rest en illuminerad
äreport och vägen fram till salteriet gick mellan lanternor och
mar-schaller.
Här betraktade konungen arbetet, huru sillen gälades, saltades
och packades i tunnorna. Vidare åsåg han lossningen av ett par
jakter med färsk sill, som anlänt från skärgården.
Klockan tio begav han sig därifrån, hälsad, som vid ankomsten,
av åtta skott från Sandviksberget och av jubel och hurrarop från
folkmassorna, som trängdes på stränderna och på de illuminerade
fartygen på strömmen.
Detta var otvivelaktigt Sandvikens mest lysande minne.
Av anmärkningsvärda ägare därute efter Beckman observerade
man en annan rätt så betydande köpman i salt- och sillbranschen
J. E. Grén och i senare delen av 1800-talet den bekanta sillfirman
Aron Andersson.
Med den livliga sillsaltnings- och trankokerirörelsen följde
naturligtvis krogarna, alldeles som i skärgården. Ett par av de mest
frekventerade låg i Lundby kyrkoby och vid Färjenäs, där arbetarna
blötte sina lätt förvärvade styvrar.
Själva udden vid Sörhallen hette Sköljesten och därifrån var inte
långt till Pölsebo och Krokäng, där Göteborgs Arbetarekommun nu
för tiden har sitt sommartivoli.
När jag nu, en frisk vinterdag, ser landskapet, ligger snön som
ett spetsgarnityr av finaste vitt över nejderna, vinterhimlen lyser blå,
sedan morgontöcknen skingrats, och här uppenbarar sig en
landskapsbild helt annorlunda än förr. Hamnviken skär in i landet, där
fordom vassväxterna frodades. De små stugorna vid inloppet äro borta;
endast ett par enstöringar ha fördröjt sig vid och på berget. Det
gamla biskopssätet är raserat. Väldiga industribyggnader höja sig
över kullarna och nya lastningsbryggor ha byggts i de gamlas ställe.
De forna vikarna, i vilka vi, göteborgspojkar, en gång levde friluftsliv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
