Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I öster och söder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för mitt minne, under den välvilliga önskan för dess ännu levande
samtida och många andra, att de måtte tidigt slå sig till ro och
kunna anförtro sina affärer till redbara arvingar, för att bilda en
kontinuitet inom handelskontoren här i Sverige som i England, där
firman är det bästa arv en son kan få efter sin far.
Det går oftast ganska bra för en affärsman eller finansier att
samla stor förmögenhet under första farten uppför till lyckans tempel,
men då den där varande nyckfulla tärnan en gång vänder sin
till-bedjare ryggen, går det vanligtvis i galopp utföre och kan man nästan
säga som Dumbom om kräftorna: “Ingen dör så grymt som dessa,
ty de dö levande".–––-
Vad som gjorde Björnberg mest beryktad var hans tvetydiga
förhållande till den Hallska konkursen, som bragte John Hall d. y. från
mångmillionär till tiggarstaven, samt den roll han spelade i det
Björnbergska brännvinskriget 1799. Dessa historier voro i höggrad ägnade
att stärka det allmänna föraktet, mot vilket kommerserådstiteln och
kommendörskraschanen föga kunde skydda. Båda äro kända. 1
brännvinskriget höll han på att få släppa till livet, i den Hallska
konkursen miste han den sista återstoden av sitt anseende.
“Liksom han fruktat folkets hat och societetens viskningar, drog
han sig, berättar Åkerblom, under sista åren av sitt liv tillbaka till
sin herregård Partilie och vistades där långa tider. Han behövde
vila, sade man. Det var också slut med de lysande festerna på
slottet, där hundratals gäster häpnat över den Björnbergska
gästfriheten.
Den rike mannen vankade ensam på de öde terrasserna, i den
stora trädgården och i parken, där kägelbanan stod öde. Inga gäster
stego uppför den smala stentrappan till gästflygeln, inga damer och
kavaljerer trådde dansen i de stora rummen, där de förgyllda
speg-larne och kristall-ljuskronorna med benglasbottnar glänste, och det
engelska flygelpianot hade tystnat för alltid. Biljarden stod kvar,
men ingen annan rullade bollarne än spökena, som kommo om
nätterna som i alla andra slott.
En vacker dag låg också Niklas Björnberg död i den vitmålade,
förgyllda sängen i slottets sovgemak, och när han sänktes i graven
på Partille kyrkogård, visste hela Göteborg att stadens rikaste man
var ruinerad."
Det var år 1829.
Huru det kunde gå så med det stora Björnbergska
handelshuset är icke utrett, men nog bidrog sonen, Carl Björnberg, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
