Bilder från det gamla Malmö. Kulturhistoriska skildringar / 146 (1898) Author: A. U. Isberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(»en hög altstämma» sjunger:)
	O ve, o ve vårt svenska Israël!
	O ve, vi äro helt osäll,
	vår konung från är fallen.
	Här ligger den, med hjeltemod
	för oss i striden ofta stod,
	ack, att han är bortkallen.
(alt fortsätter:)	Han lefde gudeligt här,
(bas svarar:)	ty var han Gudi så kär.
(alt sjunger:)	Han var dock landsens fader.
(bas svarar:)	Ja, ja, jag vet han älskte frid
	och höll sig tappert uti strid,
(alt sjunger:)	inlade många dater.
(alt fortsätter:)	Rätt som Esekias han var,
	lag och buden hållit har,
(bas faller in:)	det gjord’ han af allt hjerta.
	Ty gick han det väl igenom,
(alt sjunger:)	till evig ro och glädje kom,
(tutti:)	nu lefver utan smärta!

Än i smältande, vemodiga toner, än ljuft och
trösterikt, än åter i kraftiga, förvissningsfulla tonfall ljöd
hymnen genom templet, och sublimt och härligt
förklingade den sista strofen öfver den i stum,
andaktsfull hänryckning försjunkna församlingen. Nu följde
en psalmvers: Du, helga eld etc., och samtidigt
bestegs predikstolen af prosten Laurenberg.

I en "vacker" predikan lofordade prosten
Laurenberg den hädangångne konungens stora egenskaper,
"tydligen utsägande hans personalier" och uttryckande
den stora sorg, hvari hela landet försänkts. Och när
prosten slutat sin predikan, strömmade åter tonerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>