Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Ólov Agjisdótter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
16. „Höyr du Ólov Agjisdótter,
vi’ du no vera min kjæra,
kvaar den fing uppaa di haand
sko’ ringar av rode gull bera."
17. Dæ va’ Olov Agjisdótter,
ho la’ mæ si terna raa:
„No vi’ me okkon ó kyrkja gange,
saa Olav ’en sko’ ’kon ’kji sjaa."
18. Dæ va’ Olov Agjisdótter,
ho taalde upp dei peninganne mange,
dei gav ho den sóknepreste,
fyr ho maatte ótó kyrkja gange.
19. Ho tók eitt gullband av sin barm
aa gav den sokneprest:
„No gjer du dæ fyr minne skuld,
at du helle den lange tekst!"
20. Dæ va’ Olov Agjisdótter,
ho kom seg at kyrkjele,
der braut ho sunde hass góe svær,
hass gangaren slepte ho lös.
21. Ho löyser adde dei raske folar,
som der stó bundne i band,
saa tók ho Olavs í Strandebý,
paa den rei ho ti strand.
22. Dæ va’ Olov Agjisdótter,
ho kom seg ne at strand,
adde dei snekkjur, fyr landi laag,
dei skdva ho heilt ut paa vann.
23. Dæ va’ Olov Agjisdótter,
ho skúvar si snekkje paa fjor;
si terne set ho i fremri stavnen
aa sjóv ho fyr aaró rór.
24. Dæ va’n Olav i Strandebý,
han kom seg at kyrkjele,
sunde va’ broti hass góe svær,
gangaren den löp lös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
