Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än suckade ej skogen djupt sin klagan
Och inga dimmor bhöllo solen skymd;
Dock blomstrar äfven kärlek snart i sagan,
Ty den var elden, som i chaos’ rymd
Bemängd med kölden, efter många strider,
Blef mensklighetens första lif omsider.
Men asaväldet skulle likväl ramla,
Som allting ramlar med det godas fall.
På Wigrids slätt sig gudarne församla
Till Ragnarök vid Gjallarhornets skall:
Sin bane fingo de af dödens glafven
Och hedendomen följde dem i grafven.
I öster dagen randas och i öster
En nytänd stjerna började sin gång;
Dess morgon helsades af englaröster,
Som vårens helsas utaf fogelsång.
Guds son steg ned ifrån sin faders boning,
Att bjuda at en syndig verld försoning.
Och de försmägtande de kommo gerna
Till nådens brunn, och komma än i dag...
Att lefva fridsamt och hvarandra värna
Grundtanken blef i kristendomens lag.
Men länge låg vår tempeljord i träde,
Ty »långsamt gror i Norden hvarje säde.»
Så var det gamla och så blef det unga,
Det nya skicket inom stat och tro.
Ej mera jättar gå med fjät så tunga
Till stormnings öfver Bifrosthvalfvets bro.
Dess båge ingen Heimdall längre vårdar,
Hvem helst som vill går öfver till Guds gårdar.
as
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
