Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Man räckte honom då de skålar, hvarur Thor pligade dricka
och han tömde dem alla i botten. Häraf blef han likväl slutligen
rusig samt begynte tala stora och förmätna ord. Bland annat yttrade
han: »Jag har lust att taga Walhall och flytta det till Jotunhem.
Sedan skall jag sänka Asgård och dräpa alla gudarne, med undantag
af Freja och Sif, dem jag ämnar föra hem med mig.» Han såg der
vid förfärlig ut, så att Freja var den enda, som vågade skänka i åt
honom. Tillika skröt han af att kunna tömma allt gudarnes öl.
Efter att nog länge stillatigande ha afhört jättens oförskämdheter,
förgick tålamodet gudarne. De nämnde Thor vid namn, och straxt
infann sig denne. Bergen skälfde och ramlade vid hans annalkande
och jorden stod i lågor af blixtarne från hans hjulskenor.
Så snart han blef Rungner varse, lyfte han hammaren.
»Hvem har bjudit den näsvise jätten hit till: gäst?» sporde den
forgrymmade Thor. »Hvem har gifvit honom lof att vara i Walhall
och hvarföre skänkte Freja i åt honom, såsom vid: våra gillen?»
Rungner blickade mörkt på Thor och svarade: »Odin har: bjudit
mig till gäst. Jag befinner mig här under hans beskydd.»
»Den bjudningen skall du få dyrt betala, innan du kommer har
ifrån», sade Thor. Men Rungner invände, att det vore ringa heder
för Thor att bruka asakraften på vapenlös man. Det ME mera
mandom, om han dristade slåss med honom vid gränserna af Grio
tunagård:
»Det var mycket ’:dumt af mig», tillade han, »att jag glömde
hemma min sköld: och min stenklubba. Hade jag haft dem med mig,
skulle vi genast sammandrabbat. Om du nu vill dräpa mig, då jag
är obeväpnad, förklarar jag dig för hvar mans niding.»
Thors ögonblickliga ursinne gaf vika för ridderligheten. Det var
dessutom första gången: han af en jätte blifvit utmanad till envig.
Han rådfrågade derföre endast sitt mod och antog utmaningen.
Ruagnst red då, det fortaste han kunde, tillbaka till Jotunhem,
hvarest jättarne mötte honom med stora ärebetygelser för hans upp
trädande i Asgård och oförskräckthet för Thor.
Emellertid emotsåg man i Jotunhem den förestående tvekampen
icke utan oro; ty blefve Thor den segrande, hade man icke godt att
De Gamles Sagor. ; 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
