Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För dem, som ha sinne för musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade årsabonnemang med honom. Två gånger i veckan
kom han och spelade igenom hela sin repertoar, och på sista
tiden tog han av sympati för mig som oftast om misereret
ur Trubaduren, som var hans bravurstycke. Han stod där
mitt på gatan och såg oavvänt upp till mina fönster, medan
han spelade, och när han slutat, tog han alltid av sig sin
spetskulliga hatt och ropade ett: "Addio, Signor!" till mig.
Det är bekant att liksom ur violinen strömma tonerna även
ur positivet med allt rikare välljud, ju äldre detta är. Den
gamle artisten hade ett utmärkt instrument, ej av den moderna,
bullrande sorten, som efterhärmar en hel orkester, med
flöjttoner, klockklang och triumferande trumvirvlar, utan ett
vemodigt gammaldags positiv, som visste ge ett drömmarnas
svärmeri åt det muntraste allegretto och i vars stoltaste tempo
di marcia där ljöd en omisskännlig grundton av resignation.
Och i repertoarens ömmare stycken, då, klanglös och
vacklande som en gammal brusten människoröst, melodien trevade
sig fram där uppe bland diskantens rostiga pipor, då darrade
det nere i det djupare registret som av återhållna suckar.
Ibland svek rösten alldeles det trötta positivet och den gamle
vevade saktmodigt ett par takters paus, mera rörande än all
musik i sin vältaliga tystnad.
Visst var instrumentet i och för sig tacksamt, men den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
