Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leksaker. Från Paris’ horisont
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om det i stället vore denna min oförklarade böjelse, som så
ofta leder mina steg dit ut, där jag vet att jag finner min
sköna, tänk om jag vore kär på gamla dar! I alla händelser
har jag ingenting sagt, och min flamma har aldrig sagt mig ett
ord heller, varken uppmuntrande eller avböjande. Men vi
träffas, som sagt, ofta nog hos gemensamma vänner, ibland
synnerligast på jul- och nyårskvällar ha vi gått dit i sällskap.
Mitt besök bryr man sig ej vidare om, men vilken glädje
sprider ej dockan! Inseende min underordnade roll böjer jag
mig villigt för min kamrats överlägsna sällskapstalang, och
tyst i ett hörn brukar jag njuta av hennes succès. Jag vet ej,
hur hon bär sig åt, men knappt har hon kommit in i rummet,
förrän det liksom ljusnar där inne i det mörka kyffet, där
armodets barn bo. Ljuset kommer från småsyskonens
tindrande ögon, skimrar i ett matt löje på sjuke brors bleka kind
och faller som en gloria kring dockans kala huvud. Gråten
fastnar i halsen på den sistfödde lille, som kryper kring på
golvet, han glömmer att han är hungrig, han glömmer att han
fryser, och hänryckt sträcker han armarna mot den kärkomna
gästen. Och så på kvällen, när jag skall gå, på kvällen, då där
nedinunder rikemans barn dansat sig trötta kring julgranen,
då taptot gått för tennsoldaterna inne i gossarnas rum och
småflickornas eleganta poupéer sova i var sin docksäng — då
sveper lilla syster där uppe i vindskupan så ömt mammas
trasiga schal kring sin älskade docka, ty natten är kall, och dockan
har intet på sig. Och så sover fattigdomen i syskonsängen med
sina små tacksamma beundrare.
Ringaktad och beledd av oss stora, vilkas ögon blivit
förvända av tidens fordran på naturalism, står tretton sous-dockan
i sin lantliga oskuld och sin ursprungliga naivitet mera nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
