Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där stod även den där märkvärdiga porslinshunden, som
Concetta en gång fått av en fin dam, och som endast fick tagas
ned om söndagarna för att beundras på nära håll.
Inte förstod jag, hur modern bar sig åt, men flickorna voro
alltid något så när hela i sina urvuxna klänningar, och de
skeno i ansiktet, så rentvättade voro de. Äldsta syster, Concetta,
hade gått i fattigskolan nära ett halvår, och det var moderns
stolthet att låta henne läsa högt ur sin bok för mig — själv
hade hon ju aldrig lärt att läsa, och ehuru jag låtit mig
berättas, att Salvatore själv läste mycket bra innantill, så hade
dock varken han eller jag vågat oss på något försök i den vägen.
Nu, sedan Petruccio nästan aldrig kom upp ur sängen mera,
hade Concetta fått lov att uppgiva skolgången för att stanna
hemma hos sjuke bror, medan "la mamma" var på sitt arbete
där borta på matserveringen. Den platsen kunde ej uppgivas,
ty hon hade ej blott tio sous om dagen för diskningen, utan
kunde även ibland få med sig hem under förklädet några
kvarlevor, som ingen annan kunde använda, men som voro
utmärkta att göra soppa på åt Petruccio.
Salvatore själv arbetade hela dagen borta i La Villette, han
måste vara vid stenhuggeriet klockan sex varje morgon, och
det var alltför lång väg att gå hem under middagsrasten. Ibland
hände det att jag var där, när han kom hem på kvällen efter
slutat dagsverke, och han såg då mycket stolt bort till mig,
när Petruccio sträckte armarna mot honom. Han tog så
försiktigt sin lille son med sina stora valkiga händer, lyfte upp
honom på sin breda skuldra och lutade ömt sin solbrända kind
mot sjuklingens vaxbleka ansikte. Petruccio satt alldeles
orörlig och tyst på faderns arm; någon gång grep han med sina
magra fingrar i faderns toviga skägg, och då såg Salvatore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
